Sofia

Jag gör som Johanna och Mats (tack så mycket för vistelsen Mats och för underhållningen i form av dig och dina galet roliga vänner!) och försöker inte ens beskriva helgens aktiviteter. Det är dock inget jag glömmer i första taget.
   Det har varit en mycket bra helg, på alla sätt och vis!

En riktigt rejäl bakfylla gör att man får så nära till allt. Jag tror att jag har kommit på många nästintill geniala idéer samtidigt som jag försökt genomlida det värsta...Man känner sig så nära till sina känslor på något underligt sätt, allt kommer upp till ytan. Och trots att man lika gärna kunnat ha slevar till händer, finmotoriken är så dålig, så är tankevärksamheten på tårna...det är något slags simulerat PMS-tillstånd, man kan börja gråta eller skratta för ingenting! Kanske försöker hjärnan kompensera för alla hjärnceller man demolerat eller något i den stilen. Medhåll från någon?
    Idag skall jag försöka ta vara på alla briljanta bakfylletankar, skriva ner dem och läsa dem i ett stabilare tillstånd och avgöra om de fortfarande är lika briljanta. Och även om de kanske då egentligen är under all kritik så kan de i alla fall få mig på andra tankar, få mig att tappa fokus på det dovt mullrande illamåendet och de läskiga rysningarna. 

Det är fullt med långbeningar i huset, jag har sett fem stycken på tre dagar. Vad gör de vakna så här års?Borde inte de vila eller avlida eller något? I vilket fall så tycker jag inte så mycket om att ha dem närvarande men kan inte heller kallblodigt mörda dem, så det blir ett sjuhelsikes jagande. En liten notis från min vardag.
   Och nu är det lov och jag börjar en mening med Och...haha, där fick ni alla petiga svenskalärare!Och lovet är så gräsligt välkommet att jag inte vet var jag skall göra av mig själv. Jag hade tänkt att vila i veckan och rensa mitt arma huvud från framkrystade kursnamn där ordbajseri är det främsta kriteriet för godkännt. Jag skall sparka på löv. Det är mitt mål!God natt!

Jag har inte skrivit på mycket länge vilket beror på tidsbrist. Jag har pluggat, plugga och pluggat lite till, mycket tråkigt men tyvärr nödvändigt. Nu ville jag bara meddela att jag inte har rymt till Sierra Leone eller något liknande land mycket långt bort, jag har bara gömt mig bakom högen med böcker. Jag har dessutom skaffat ny hårfärg igen, eller nygammal kan man väl säga, jag är blond igen. På tal om ingenting. Nu skall jag sluta skriva för jag vill inte sitta här längre, det är tråkigt.

Jag borde plugga. Jag skulle verkligen, verkligen, verkligen vara så duktig om jag skyndade mig, var lite produktiv och pluggade varje vaken minut, sekund. Men jag kan inte,jag kan bara inte skynda mig. Snälla Johanna, dela med dig lite av din företagsamhet! Jag är så outgrundligt långsam. Skulle behöva en spark i arslet, kol under mina fotsulor eller en ilsken hungrig björn som naffsar mig i knävecken. Men det är tyvärr brist på alla dessa tre "hjälpmedel" för tillfället. Jag får flytta till norrland (där finns det björnar), eller kanske till Indien (där finns det glödande kol) eller kanske...(jag vet inget ställe där det finns folk som gillar att sparka varandra i arslet, jag kanske borde pola med Johnny Knoxville?).
   Den här veckan är präglad av träning för min del, det är gratis pass på Hälsans Hus och jag behöver bygga upp, skulptera om och flåsa igång igen efter min underliga bilgarien-förkylning. I morse var det vattengympa. Jag och de äldre damerna. Jag fick några minst sagt underfundiga blickar när jag for runt i den 34 gradiga bassängen som en liten iller. Efteråt i duschen så var det en dam som synade mig, uppifrån och ned, och frågade med kritisk stämma "vad står det där?" samtidigt som hon fäst blicken på min, hrrm, något privat belägna tatuering...Jag svarade med ett blekt leende och skyndade ut ur det igendimmade duschrummer snabbt och angeläget. Jaja, sådant får man väl räkna med!
   Nu är klockan för mycket för mig att sitta här, jag skall förflytta min träningsvärkiga bakdel till en annan plats i huset. Bye bye äppelpaj.

Jag tittade precis på bilderna från Hultsfred. De fick mig att le. Mitt jättestora superleende. Jag längtar tillbaka. Jag tror inte att jag förstod då hur jävla kul vi hade. Jag längtar tillbaka. Där kunde jag sannerligen vara mig själv till max utan några höjda ögonbryn, kvävda suckar eller andra yttringar till förljd av missnöje/irritation/fankanhonaldrigläggavhet eller liknande. Och alla underbara stolpskott som man korsade väg med! Herre gudrun! Trots damm, bakfylla, näsblod, blåmärken och bajamajjor så är det någonting jag garanterat är dum nog att göra om. Tills dess skall jag minnas, drömma...

That I live like a hermit in my own head.
But when the sun shines again,
I'll pull the curtains and blinds to let the light in.

Death Cad For Cutie - Marching Bands of Manhattan

Nu är jag hemma igen. Har fördrivit en helg i söder, i skogen. Den riktiga skogen, mitt ute i ingenstans där skymningen kastar ner allt i en svart säck, inga gatlyktor eller avlägsen flygplats som lyser upp. Nej då. Mycket mörkt. Det var vilsamt att kratta löv och gå i skogen och känna duggregnet klättra innanför regnkläderna. Fast jag är lite ilsk för jag är fortfarande förkyld. Det är en mycket envis och underlig förkylning. Ibland tror jag att jag har feber eftersom jag svettas som en säl...Igår trodde jag nästan att jag var allergisk mot bebisar då jag hela helgen har släpat på lilla kusin Viktor som för övrigt är en mycket sällskaplig bebis, men jag har fortfarande huvudvärk och andra trivsamma förkylningssymptom trots att jag inte gått i närheten av en bebis på snart ett dygn. Jaja, ingen ko på isen, det är väl bara att härda ut och se glad ut.
   Har en lektion idag, den börjar klockan tolv. Gymnastik. Coopers Test. Och jag är som sagt lite mosig i kroppen. Men jag måste gå, har redan frånvaro så det räcker efter min tjuvlediga vecka. Och nej, jag är inte så extremt morgonpigg så jag med egen fri vilja går upp kvart över 8 när bussen går halv 11, jag har varit hos tanläkaren som bände upp mina käkar, sa att "här ser det ju fint ut" smällde igen dem, skickade ut mig på vinande skoskydd till min nästintill punka-paffa skitcykel. På den vägen är det. Nu skall jag äta frukost. So long. 

Igår pratade jag med min mormor. Vi pratade i telefon i säker en halvtimma. Jag slog hennes nummer efter att min kära mor gett mig ågren och lite skuldkänslor över mitt leverne på sista tiden. Har jag verkligen blivit en slömosig typ som bara festar och reser hela tiden, är jag på väg att balla ur?Jag kände en jobbig molande ilska. Så jag ringde mormor. Jag blev glad igen när jag hörde det trygga gamla "Ja, det var Yvonne" på andra ändan. Jag blev lättad över det hon sa till mig. Hon sa precis det jag ville höra. Hon sa till mig att leva mitt liv så länge jag är ung, att jag skulle resa hela jorden runt om jag så ville det, att jag skulle dricka vin och ha skaffa mig många killar (här brast jag ut i gapskratt, det är inte direkt det man förväntar sig att höra av sin mormor). Hon varnade mig för att inte göra som hon, det vill säga skaffa barn vid 18 års ålder, vilket bara kunde gå åt fanderns! (dock gick det nog okej för henne eftersom både mormor, mamma och moster lever och frodas).
   Hon sa till mig att min lilla mamma bara är orolig för mig, det är därför hon säger saker som hon nog inte riktigt är medveten om sårar mig. Då insåg jag att det är nog sant. Jag är ingen hopplös slobb som skiter i allt och alla, jag är bara på väg hemifrån och det är jobbigt för mamma. 

Jag funderar. På varför min katt tycker om tomatsoppa, över varför jag lyssnar på en riktigt dålig skitlåt, på varför livet är en sådan bitch, på varför vi inte blir knäckta av det. Jag funderar över om de två näckrosknopparna i min damm skall slå ut efetersom det är så kallt, vilket leder mina tankar osökt in på kärlek, jag funderar över varför jag beslutade mig för att sova på golvet inatt istället för att finna mig en soffa, över varför jag inte köpt fler kuddar till min soffa. Jag fundera precis nu på varför den dumma skitlåten helt plötsligt slutade spela? Jag ger mig själv svaret...den är slut. Nu funderar jag över varför jag inte kan få ro, varför rastlösheten kittlar min trötta kropp, jag fundera på varför mäniskor inte förstår, kommer fram till att vi alla har en minimal perceptionsstörning, det är därför vi ibland är oförmögna att förstå varandra. Jag funderar över om jag skall börja dansa orientalisk dans eller om jag skall färga håret eller börja sy mina egna kläder. Jag funderar...funderar.

Nu är jag faktiskt ilsk! Det är inte ofta jag blir riktigt överjordiskt förbannad, det går som allt annar i min natur, väldigt långsamt, men när jag väl blir det, ja då tar det hus i helvete! Anledningen till detta utspel idag beror på att jag för andra gången kuggade teoriprovet med två poäng, och den här gången färdades jag så långt som till den lilla skitstaden Skövde! De som såg mig när jag kom ut från den lilla sunkiga lokalen där vi trängdes framför sunkiga datorer måste ha trott att jag var gravt sinnessjuk eller att jag led av ofrivilliga spasmer. Jag sparkade på elskåp, jag slet av de oskyldiga löven från sina grenar och massakrerade i tusen bitar och sedan gick jag och köpte två förpackningar henna, jag tänkte att här måste något hända, jag skall fan färga håret eldrött bara för att utagera all denna ilska!!!
   Det går troll i det här urbota körkortet jag tragglat med i år och dar nu. Jag verkar inte lyckas med något som har med det att göra. Jag lovar att det sitter någon bitter gammal tankeöverförnade hagga på Vägverkets huvudkontor och sänder misslyckande tankar till min känsliga och lättpåverkade tonårsflickehjärna samtidigt som hon ser till att jag får den mest kärringstoppsbenägna bilen på körskolan och de omständigaste frågorna på teoriproven! 
Nu skall jag åka till gymet och banska skiten ur någon boxningskudde eller något!
  

Jag har blivit jävligt tråkig i sommar,har kommit på mig själv med att göra mig bekväm i min humorlösa tillvaro. Tror  delvis att det kan bero på regnet som i alla fall hållt mina fönster rena, men också på att jag blivit helt vanestyrd på det där jobba-äta-sovaviset. Men nu har jag vaknat, återupptagit mitt vanliga jag, jag känner, tänker, ser och är närvarande på ett tillfredsställande sätt...Och lugn är jag också, det känns som jag flyter frammåt, sida vid sida med tiden och allt runtomkring, en ganska skön tillvaro. Kan definitivt tänka mig att jag är trevligare att umgås med nu än för ett par veckor sedan, jag är även mer kontaktbar, både bokstavligt och bildligt talat, så nu får ni se upp kära vänner...Sofia har återuppstått ur dypölen och hon är i storform! Hahaha ;-)

Med kärlek, er tillgivna Sofia aka. Kung Adolf (nu skrattar du allt Isabell?!)

Nu är det arbete som gäller, upptar många timmar av mitt liv för tillfället. Och visst är det okej, det är bättre än jag kunnat föreställa mig, jag trivs bra på Ekdalagården, avd. Sjövik. Visst, ibland känns det tungt att släpa sig upp ur de fluffiga täckena och drömmarna, men när jag väl är på jobbet är det alltid varma och snälla människor som tar emot mig med samma påstående/fråga, vareviga dag "du dricker inte kaffe eller?!" och jag ler och säger lite småbarnsligt "nej, det har jag inte lärt mig än".
   Alltid får man någon söt och värmande kommentar från nogon av de gamla, ibland är det "å, ni jobbar så hårt, jag är så tacksam för att jag har det så bra!" och trots att man får höra det tio gånger till under dagen (på grund av obefintligt närminne) så värmer det, ibland är det "så trevligt det är att känna en annan människa, får jag hålla din hand?" och jag säger "ja, visst får du det" samtidigt som hjärtat snörps till där till vänster. Anledningen till att jag trivs så bra är att det faktum att man kan hjälpa en annan människa är som balsam för själen (kliché, men vad fan, det passar så bra).
   Men när jag kommer hem är jag trött och min dagliga tupplur har blivit oumbärlig. Själen blir trött av att arbeta med gamla sjuka människor. Man ger så mycket av sig själv på jobbet att eremitlivet lockar mer än någonsin när man sticker nyckeln i låset därhemma. Det tar lite energi varje gång man får frågan "var är mamma, jag lägntar efter min mamma" eller var gång man får höra "jag vill dö, det hade varit lika bra om jag fick slippa". Och det gör faktiskt ont att se in i ett par inte längre seende ögon och det enda man ser är en oerhörd smärta och tankar och minnen som lossar från sina bojor...det är väl det som kallas demens. Det är det som är mitt jobb numera.

Jag känner mig så där sommaryster! Nu är ju sommaren endå här, oavsett väder, det kan få vara snålblåst och drivis, hagel och orkaner, men visst fan är det SOMMAR! Och jag har bestämt mig för att denna sommaren skall bli en sommar att minnas, trots att jag skall jobba häcken av mig. Jag skall skratta så att ögonen ploppar ut i sommar, jag skall hoppa högt i sommar, bli förälskad i allt omkring mig i sommar! Ja, det är precis vad jag skall göra och kan någon komma på en bättre start på min höghoppande, glädjeskrikande, grönblommiga sommar än Hultsfred?

TJOFLÖJT allihopa!