Sofia

Jag saknar det så. Saknar det varma, att känna sig omsluten av allt runtomkring, att låta berusande dofter av det levande och växande landskapet återkalla känslor man inte trodde fanns kvar. Jag saknar vår, sommar och allt vad det innebär. I min soffa satt jag med en bok och bläddrade lite, boken innehöll fantastiska bilder av blommor i de olika årstiderna. Allt ifrån julrosens chockerande intåg i den snötäckta verkligheten till ett virrvarr av sommarblommor, slumpvis självsådda på någons bakgård. Det fick mig att för andra gången idag inse alltings föränderlighet. Det första tillfället var på min dagliga promenad, jag vandrade lite planlöst och nådde ett stormhärjat före detta skogsparti. Grånade stammar avsnärtade på mitten prydde den kala vyn och jag förstod inte riktigt var jag hamnat. Jag förstod inte innan jag vände mig aningen till vänster och fick syn på "stora sten" eller "strykerskornas" som de äldre generationera kallar platsen. Där brukade vi leka när vi var små, vi brukade tvingas dit i klungor med en lärare i spetsen. Och dessa klungor av små knytt i allasjöns grällt färgade regnkläder förljde en stig kantad av gammal skog, det luktade mossa och de små pojkarna roade sig med att sparka på svampar och skrämma de flickor som lät sig skrämmas med skalbaggar och sniglar. Så nu var jag alltså på stigen igen, men jag kände inte igen mig alls, det enda bekanta var stenarna under mina gore-texsulor. 
   Just då svor jag högt för mig själv i förvåning. Fan, ingenting är beständigt. Vemod, förvirring och hela spektrumet av känslor överväldigade mig och jag såg ned i marken. Då såg jag med ens ett oregelbundet mönster av små gröna, yviga granplantor. Dessa granplantor var det vackraste jag sett på länge och jag kände åter fötterna stadigt fästade på och i jorden. Visst är allt föränderligt, men inget kan förändra det ständiga kretsloppet av död och födelse som naturen så orubbligt anammat.