2006
Har inte skrivit på länge. Har inte riktigt vetat vad skall skriva, det känns som hjärnan är fylld med så mycket så att det blir stopp i utloppet så att säga. Jaja, idag tänkte jag att jag faktisk måste skriva, eftersom det är sista dagen på år 2006 någonsin. Kände att jag måste hedra året lite genom att skriva några meningar. Eftersom jag har ganska dåligt minne, eller så kan man säga att mina minnen inte kommer på beställning så har jag bestämt att någon tradig summering av året blir det inte. Bara några meningar för att komma ihåg idag.
Det är bra med lov, då får man tid att ha det tråkigt, jag tror att det är bra att ha tråkigt ibland. Om man har kul hela tiden så glömmer man till slut av vad som är kul och så blir man en vanestyrd avtrubbad robot. Det är ungefär som prinsessan i Glasblåsarns barn, hon som får alla sina önskningar uppfyllda och blir så förtvivlat deprimerad att hon inte ens orkar stiga upp ur sängen.
Sammanfattning, vi behöver ha tråkigt, må skit och längta förtvivlat efter något för att verkligen kunna uppskatta små vackra och roliga saker i livet.
Nyårsafton, nyårsafton, ganska konstig sammansättning av ord tycker jag. Jag är kluven i frågan om huruvida denna dag är skitkul eller ett rejält nedköp, i år känner jag att jag kanske kommer få välkomna det nya året med leende ögon, alkohol i blodet och tänka att fy fan vad den här nyårsaftonen har rockat fett alltså, haha. Men man kan aldrig veta och inga övergödda förhoppningar skall hopas i min skalle. Nyårvädret är som allt annat, uppochnedvända världen, 6 grader varmt och sol som tittar fram bakom de grå. Kan någon flyga mig till Sibirien? Har hört att det är snö där. Men inte skall väl töväder få ned mitt humör, så fan heller. Idag skall jag hedra 2006 genom att flyta omkring i raggsockor och tights bara för att kompensera hur snygg jag kommer vara inför 2007,haha där med.
The End. Hoppas alla gör den här dagen till något bra, eller i alla fall minnesvärt för att komma ihåg det här året. Det här är min mentala blombukett till 2006.
Juldag.
Det har varit en sån där gemytlig juldag. Vaknade sent, utvilad, lite slö, fick ut mor o far på en långpromenad, klappade ett par getter och fick lite blöta fötter. Vi diskuterade den vackra rimfrosten som för första gången på länge gnistarde i träden. Kom hem med röda kinder ,åt lite choklad och här sitter jag nu och lyssnar till Katie Meluas häpnandväckande mjuka röst som strömmar ut ur högtalarna. Lugn.
Jualfton var skojig, för görsta gången på sju år, kände att julen verkligen fick lov att vara genuin och äkta. Jag åt i princip hela dagen, är fortfarande mätt. Jag fick mycket fina presenter tyckte jag. Jag hade inte önskat mig några, det kanske var därför jag blev precis lika glad för alla. Nu vill jag inte skruva ner julkänslan genom att skriva sönder den. God juldag och hoppas alla har fått en fin Julafton.
Jualfton var skojig, för görsta gången på sju år, kände att julen verkligen fick lov att vara genuin och äkta. Jag åt i princip hela dagen, är fortfarande mätt. Jag fick mycket fina presenter tyckte jag. Jag hade inte önskat mig några, det kanske var därför jag blev precis lika glad för alla. Nu vill jag inte skruva ner julkänslan genom att skriva sönder den. God juldag och hoppas alla har fått en fin Julafton.
Det är något.
Det är något med mig just nu. Jag kan prata om killar med mina mamma utan att bry mig ett skit om vad hon säger, jag kan sitta på köksgovet, slå in julklapar och lyssna på Babyshambles, höra Pete Dohertys smärtsamma bröl, fälla några tårar och verkligen känna att jag förstår den missförtådda människan. Jag kan längta efter saker, sakna människor och känslor på ett underligt nytt sätt. Det känns som stjälen hänger utanför, det är skönt, en sann angenäm känsla jag sällan upplevt. Kanske är det fullmåne, PMS eller måntro feberflumm?Eller är det här för att stanna? Vem vet?
En rosaglittrande busskur.
Tjohopp. Julen kommer snart på besök på riktigt. Vet inte riktigt vad jag tykcer om det, der är väldans mysigt så här innan när man har tagit in granen och allt glittrar och luktar sådär gott. Men själva julafton tycker jag aldrig har varit så mycket att hänga i granen så att säga. Förra året rymde jag till mormor för att jag inte orkade med allt flängande fram och tillbaka, all mat som man skall äta och alla smått snaps -och-julöl-salongsberusade vuxna som baxnar av skratt när de läser sina egna julklappsrim. Det blev en aning bättre, jag stannade nästa på samma plats hela dagen, ett steg framåt.
I år skall vi alla fira jul här hemma, jag hade hoppts på en mysig och lugn familjejul med lagom mycket mat men det kan jag ju se mig om i stjärnorna efter. Jag vet att jag låter negativ och som en gallsjuk kärring (alternativt The Grinch) men jag kan inte rå för det. Ända sedan jag var liten så har vi bara åkt runt till mina släktingar och inte förän vid 11 halv 12 på kvällen får jag sätta mig ner i min egen soffa, begrunda mina julklappar och bara ta det lugnt. Jag saknar det. Jaja, nu skall jag inte tjöta mer om det.
Härom dagen insåg jag hur mycket jag tycker om att basta, vissa tycker att det är en plåga, jag tycker det är underbart. När man slänger riktigt mycket vatten på laven och ångan stiger uppåt, det bränns och det blir svårt att andas, då känner jag att jag lever. Jag har också insett hur vacker en busskur kan vara i den frostiga gryningen. En till sak som jag idag blev påminnd om att jag verkligen älskar är ris-ala malta (har inte den blekaste hur det stavas) jag skulle kunna äta en hel skål (skulle förmodligen få otrevliga följder men...)
En sista sak som har snurrat runt i mitt huvud de senaste dagarna är att jag efter gymnasiet tänker dra ner till vår kära gård i Skåne i ett par månade och leva riktigt lantliv, jag tror jag behöver en paus, en mental fasta. Den som är villig att leva enkelt och tråkit ett tag är självklart välkommen att följa med.
Och till sist en skildring av den galna världen...
...och gäst ikväll är Jesus
Han har kickat heroin
Han läppjar på sitt glas
Och Ramlösa blir vin
Han berättar om sina vapen
Sin tid i Saint-Tropez
Om att ge sig själv en chans
Om sin nya Z-3
I en värld av Idioter
Står han först i kön
Han berättar framför kameran
Om hur han bytte kön
Eller nåt helt annat
Som också är privat
Om alla dom han älskat
Och dom han bara sög av
Men han sa alltid nej...
Kent- Socker
I år skall vi alla fira jul här hemma, jag hade hoppts på en mysig och lugn familjejul med lagom mycket mat men det kan jag ju se mig om i stjärnorna efter. Jag vet att jag låter negativ och som en gallsjuk kärring (alternativt The Grinch) men jag kan inte rå för det. Ända sedan jag var liten så har vi bara åkt runt till mina släktingar och inte förän vid 11 halv 12 på kvällen får jag sätta mig ner i min egen soffa, begrunda mina julklappar och bara ta det lugnt. Jag saknar det. Jaja, nu skall jag inte tjöta mer om det.
Härom dagen insåg jag hur mycket jag tycker om att basta, vissa tycker att det är en plåga, jag tycker det är underbart. När man slänger riktigt mycket vatten på laven och ångan stiger uppåt, det bränns och det blir svårt att andas, då känner jag att jag lever. Jag har också insett hur vacker en busskur kan vara i den frostiga gryningen. En till sak som jag idag blev påminnd om att jag verkligen älskar är ris-ala malta (har inte den blekaste hur det stavas) jag skulle kunna äta en hel skål (skulle förmodligen få otrevliga följder men...)
En sista sak som har snurrat runt i mitt huvud de senaste dagarna är att jag efter gymnasiet tänker dra ner till vår kära gård i Skåne i ett par månade och leva riktigt lantliv, jag tror jag behöver en paus, en mental fasta. Den som är villig att leva enkelt och tråkit ett tag är självklart välkommen att följa med.
Och till sist en skildring av den galna världen...
...och gäst ikväll är Jesus
Han har kickat heroin
Han läppjar på sitt glas
Och Ramlösa blir vin
Han berättar om sina vapen
Sin tid i Saint-Tropez
Om att ge sig själv en chans
Om sin nya Z-3
I en värld av Idioter
Står han först i kön
Han berättar framför kameran
Om hur han bytte kön
Eller nåt helt annat
Som också är privat
Om alla dom han älskat
Och dom han bara sög av
Men han sa alltid nej...
Kent- Socker
Om RHCP och om hur jag känner mig otillräcklig.
Jag har nu varit frustrerad i ett antal dagar för att bloggen inte har fugerat. Nu när den väl gör det så får jag anstränga mig för att få ut någonting vettigt.
För det första så måste jag bara säga att konserten med Red Hot Chili Peppers jag var på i måndags var helt fantastisk. Jag tror att det är omöjligt för någon som inte tycker om ett band så väldigt mycket och sedan få se dem livs levande och höra deras musik rätt in i öronen som kan förstå den upplevelsen. Den är nästintill religiös (tror jag) Jag skrek så högt jag förmådde och hoppade så mina vadmuskler brände, det var underbart. Kommer alltid minnas. Jag åkte upp till sthlm redan på lördagen för att få uppleva vår kära huvudstad, haha. Jag och min kompis Emelie bodde hos hennes Farmor på Fridhemsgatan, det är mysigt hemma hos Emelies farmor, sådär farmoraktigt med krukväxter och rosa gammeltvål. Har hittat mitt favoritcafé i Gamla stan, det heter Muren och är sådär lite halvsunkigt med mjukt ljus och stora mjuka kuddar. Förra gången jag var där satt det två killar och hånglade i kuddarna, det gjorde caféet mysigt i mina ögon (helt utan sexuell underton)
I huvudstadens rus glömde jag bort vardagen. Den grå vardagen. Eller om den är rosa eller turkos, inte fan vet jag. Jag glömde i alla fall av den. Jag glömde bort min otillräcklighet. Jag kan aldrig göra nog för att vara till hands för alla. Det känns som jag står på kajen, på väg att hoppa på båten, då seglar den ifrån mig. Jag känner mig just nu som ett nedköp i de flesta situationer. Det är klart att jag är ganska mycket som jag brukar vara, men ibland blottas det, det som händer på insidan. Och då är det få som helt förstår. Och mitt i allt detta så känner jag mig så självisk och egocentrisk.
Det var en gång en människa som sa till mig, en mycket smart och modig människa föresten, att jag aldrig skall glömma av mig själv. Det är det jag håller på att göra. Det insåg jag idag, och om man glömmer av sina egna tankar, känslor och behov så kan man aldrig hjäpa någon annan. Det måste jag ordna. Reparera.
Och till sist vill jag bara tillägga att jag skaffat mig en ny idol, han heter Stefan Sundström och jag läste nyligen hans bok "Mjölkens symbolvärde och andra betraktelser" Den var så bra, jag har inte läst en sån där bra tänkarbok på länge. Jag har fått intrycket av att den här människan är ganska knäpp, har bara sett honom på tv innan, sittandes i någon soffa med gröna kostövlar och stripigt hår. Men han har verkligen skitbra värderingar. Alla som är lite smått rubbade och har humor borde läsa hans bok. När jag visade den för Isabell fnös hon bara och sa "den där gamla knarkaren" Så var det med min nya idol.
Nu skall jag gå ut och gå.
För det första så måste jag bara säga att konserten med Red Hot Chili Peppers jag var på i måndags var helt fantastisk. Jag tror att det är omöjligt för någon som inte tycker om ett band så väldigt mycket och sedan få se dem livs levande och höra deras musik rätt in i öronen som kan förstå den upplevelsen. Den är nästintill religiös (tror jag) Jag skrek så högt jag förmådde och hoppade så mina vadmuskler brände, det var underbart. Kommer alltid minnas. Jag åkte upp till sthlm redan på lördagen för att få uppleva vår kära huvudstad, haha. Jag och min kompis Emelie bodde hos hennes Farmor på Fridhemsgatan, det är mysigt hemma hos Emelies farmor, sådär farmoraktigt med krukväxter och rosa gammeltvål. Har hittat mitt favoritcafé i Gamla stan, det heter Muren och är sådär lite halvsunkigt med mjukt ljus och stora mjuka kuddar. Förra gången jag var där satt det två killar och hånglade i kuddarna, det gjorde caféet mysigt i mina ögon (helt utan sexuell underton)
I huvudstadens rus glömde jag bort vardagen. Den grå vardagen. Eller om den är rosa eller turkos, inte fan vet jag. Jag glömde i alla fall av den. Jag glömde bort min otillräcklighet. Jag kan aldrig göra nog för att vara till hands för alla. Det känns som jag står på kajen, på väg att hoppa på båten, då seglar den ifrån mig. Jag känner mig just nu som ett nedköp i de flesta situationer. Det är klart att jag är ganska mycket som jag brukar vara, men ibland blottas det, det som händer på insidan. Och då är det få som helt förstår. Och mitt i allt detta så känner jag mig så självisk och egocentrisk.
Det var en gång en människa som sa till mig, en mycket smart och modig människa föresten, att jag aldrig skall glömma av mig själv. Det är det jag håller på att göra. Det insåg jag idag, och om man glömmer av sina egna tankar, känslor och behov så kan man aldrig hjäpa någon annan. Det måste jag ordna. Reparera.
Och till sist vill jag bara tillägga att jag skaffat mig en ny idol, han heter Stefan Sundström och jag läste nyligen hans bok "Mjölkens symbolvärde och andra betraktelser" Den var så bra, jag har inte läst en sån där bra tänkarbok på länge. Jag har fått intrycket av att den här människan är ganska knäpp, har bara sett honom på tv innan, sittandes i någon soffa med gröna kostövlar och stripigt hår. Men han har verkligen skitbra värderingar. Alla som är lite smått rubbade och har humor borde läsa hans bok. När jag visade den för Isabell fnös hon bara och sa "den där gamla knarkaren" Så var det med min nya idol.
Nu skall jag gå ut och gå.
Självömkan.
Här sitter jag nu och känner mig eländig. Försöker intala mig själv att det beror på den j***a matten som jag bara inte kan få in i huvudet men sedan så inser jag bara att det är inte det. Det är mörkret. Regnet. Snålblåsten och pisskylan. Jag avskyr rent ut sagt den här tiden på året. Tur att jag har mina underbara polare;) Hade någon slags tjejkväll igår, jag Isabell och Johanna. Vi satt nere i mitt lilla rum och drack Pripps Blå och käkade pepparkakor. Dt var riktigt mysigt. I slutet på kvällen kollade jag o Isabell på "Svanprinsessan" vilket inte var till så stor nytta, idag minns jag bara att jag skrattade åt Kammarherrn och grodan Jean-Bob, sedan slocknade jag som en klubbad säl. Vaknade i morse av att jag trodde att mitt rum skulle falla av garaget, det regnade och blåste så jag tänkte att nu är domedagen här! Men nej, det var inte domedagen, bara en vanlig höstorm. Kände mig seg och degig men jag inså att jag nog endå inte kunde sova mer, så Bella o jag gick o la oss i soffan och tittade på svanprinsesan igen, för att få lite samanhang. Sedan när jag var ensam igen så tänkte jag att nu måste jag rycka upp mig lite så jag städade hela huset och gick en promenad, fick en komentar av en gubbe "där går du med bestämda steg" och ett enormt halvt tandlöst leende. Gubben gjorde min dag, kände mig helt plötsligt väldigt glad tills det blev mörkt vill säga.
Morsan kom precis in och frågade om jag satt här och deppade nu, då sa jag njae, inte direkt. Jag ska inte deppa, jag ska inte sitta här och bete mig som en självömkande liten bebis, nej nu skall jag rycka upp mig.Tror jag ska läsa någon rolig bok, kanske Populärmusik fårn Vittula eller Kollektivt självmod, inget piggar upp en så som lite finskt svårmod. Perkele och godkväll.
Morsan kom precis in och frågade om jag satt här och deppade nu, då sa jag njae, inte direkt. Jag ska inte deppa, jag ska inte sitta här och bete mig som en självömkande liten bebis, nej nu skall jag rycka upp mig.Tror jag ska läsa någon rolig bok, kanske Populärmusik fårn Vittula eller Kollektivt självmod, inget piggar upp en så som lite finskt svårmod. Perkele och godkväll.
En gammal kvist med vit mossa på.
Jaha, då satt man här igen. Ikväll gör jag inte många knop, jag har ätit en hel del godis, sedan bestämde jag mig för at det fick vara nog så jag borstade tänderna, drack ett glas vatten och gick ett varv runt elljusspåret.
Det var bara jag ute, helt ensam.
Jag hittade årets finaste julpynt på min blöta men varma promenad, en gammal kvist med vit mossa på, det var verkligen fin.
Det är full rulle i vardagsummet, mamma, pappa, min faster mfl. sitter och tittar på Bingo Royale (ett jävla skiprogram rent ut sagt, var tvungen att stänga dörren för att slippa höra mjäket) och dricker wiskey, mums (ironi). Har stängt dörren hit in, orkar inte lyssna, skulle vilja gå och lägga mig, vet inte varför jag inte gör det. Min kära mor har introducerat mig i sina gamla idoler "Lustans Lakejer" (när Isabell har läst det här kommer hon håna mig för evigt) och det lät ganska hyffsat, som någon slags syntig brölande åtiotals-depp-pop, låter bra, inte sant?
Jag kommer tillbaks till de här tankarna att jag längtar efter något, att jag saknar något men jag vet inte vad det är. Det är irriterande. Det är liksom inte sådär som när man är sugen på godis elle så, det är någonting djupare, något fundamentalt, jaja, kanske kommer jag aldrig på var det är, eller så gör jag det. Det är det ingen som vet. Nu flummar jag ut igen. Typiskt mig, hoppas ingen lägger för stor vikt i att läsa det här. Nu ska jag sova.
Det var bara jag ute, helt ensam.
Jag hittade årets finaste julpynt på min blöta men varma promenad, en gammal kvist med vit mossa på, det var verkligen fin.
Det är full rulle i vardagsummet, mamma, pappa, min faster mfl. sitter och tittar på Bingo Royale (ett jävla skiprogram rent ut sagt, var tvungen att stänga dörren för att slippa höra mjäket) och dricker wiskey, mums (ironi). Har stängt dörren hit in, orkar inte lyssna, skulle vilja gå och lägga mig, vet inte varför jag inte gör det. Min kära mor har introducerat mig i sina gamla idoler "Lustans Lakejer" (när Isabell har läst det här kommer hon håna mig för evigt) och det lät ganska hyffsat, som någon slags syntig brölande åtiotals-depp-pop, låter bra, inte sant?
Jag kommer tillbaks till de här tankarna att jag längtar efter något, att jag saknar något men jag vet inte vad det är. Det är irriterande. Det är liksom inte sådär som när man är sugen på godis elle så, det är någonting djupare, något fundamentalt, jaja, kanske kommer jag aldrig på var det är, eller så gör jag det. Det är det ingen som vet. Nu flummar jag ut igen. Typiskt mig, hoppas ingen lägger för stor vikt i att läsa det här. Nu ska jag sova.