Sofia

Nu är det arbete som gäller, upptar många timmar av mitt liv för tillfället. Och visst är det okej, det är bättre än jag kunnat föreställa mig, jag trivs bra på Ekdalagården, avd. Sjövik. Visst, ibland känns det tungt att släpa sig upp ur de fluffiga täckena och drömmarna, men när jag väl är på jobbet är det alltid varma och snälla människor som tar emot mig med samma påstående/fråga, vareviga dag "du dricker inte kaffe eller?!" och jag ler och säger lite småbarnsligt "nej, det har jag inte lärt mig än".
   Alltid får man någon söt och värmande kommentar från nogon av de gamla, ibland är det "å, ni jobbar så hårt, jag är så tacksam för att jag har det så bra!" och trots att man får höra det tio gånger till under dagen (på grund av obefintligt närminne) så värmer det, ibland är det "så trevligt det är att känna en annan människa, får jag hålla din hand?" och jag säger "ja, visst får du det" samtidigt som hjärtat snörps till där till vänster. Anledningen till att jag trivs så bra är att det faktum att man kan hjälpa en annan människa är som balsam för själen (kliché, men vad fan, det passar så bra).
   Men när jag kommer hem är jag trött och min dagliga tupplur har blivit oumbärlig. Själen blir trött av att arbeta med gamla sjuka människor. Man ger så mycket av sig själv på jobbet att eremitlivet lockar mer än någonsin när man sticker nyckeln i låset därhemma. Det tar lite energi varje gång man får frågan "var är mamma, jag lägntar efter min mamma" eller var gång man får höra "jag vill dö, det hade varit lika bra om jag fick slippa". Och det gör faktiskt ont att se in i ett par inte längre seende ögon och det enda man ser är en oerhörd smärta och tankar och minnen som lossar från sina bojor...det är väl det som kallas demens. Det är det som är mitt jobb numera.