Ett allvarligt fall av optimistsjukan?!
Så, det var mina klagorader, nu skall vi till att hissa humöret i flaggstången!
Regn är bra, det letar fram krokusknopparna.
Det är skönt med en tät blygrå dimsörja, man blir mjuk i skinnet!
Att isen smälter är en stor fördel då man slipper skrapa bilrutorna och grusa uppfarten.
Blask, sörja, söl, vind och tunga skyar krävs för att våren skall hitta hit.
Och förresten skall jag få ett samtal från Landvetter Vårdcentral 13.30, hah!
Tankar efter hemkomsten.
Det är faktiskt vackert här hemma. Att uppskatta Sverige i februari är mig vetligen omöjligt när man har plöjt sig igenom det träskt som utgör november till februari. Men efter att i tio veckor tumlat runt i en virvel av miljarder vita sandkorn, rosa skymningsljus och blommiga sommarklänningar verkar det som det mest självklara i världen att uppskatta den kalla och avskalade skönhet som råder.. Det är klart att jag fryser, fryser som fan, jag saknar det loja tempot, vattnet, det ickeexisterande behovet av kläder, skokartongs-bungalows, ljudet av fläkten, padthai, thailändska leenden, men just i detta nu känns Sverige helt okej.
Så här efter en stor resa så känner jag åter rastlösheten rycka i mina lemmar. Det är icke resfeberns lilla rastlösa råtta som kilar omkring, o nej, det här är förändringarnas klängiga lilla apa som inte kan lämna mig i fred. Kanske borde jag odla skägg eller om den planen går i stöpet, hitta mig en pojke med ett välväxt timmerhuggarburr. Förmodligen kommer jag inte lyckas med någon av dessa planer då jag har ovanligt klen skäggväxt samt att det finns mycket få killar i rimlig ålder med önskvärda ansiktsbehåring. Jag får helt enkelt pierca andra bröstvårtan också, hänga en kedja emellan donen, köpa mig en trenchcoat och lära mig blottandets ädla konst. Tänk vilken ansträngning som krävs för att få lite spänning i vardagen..
Min Silkesovsäck...
...har varit med om både det ena och det andra i det heta klimat som vanligtvis råder i Sydostasien. Och nu har jag med allra största sannolikhet förargat denna trogna vän genom att släpa med den hem, längst ned i min 17-kilosklump till ryggsäck, för att sedan rycka ur den ur sitt fodral, tvätta den i tvättmaskin och efter detta dåd, ve och fasa! hänga ut den i den -7 grader kalla luften för att torka. Jag förnam dess avgrundsvrål när en stilla bris gav den en smocka.
Jag hoppas dock att min mossgröna reskamrat skall förlåta mig så småningom och följa med mig på ytterligare äventyr..Tänk vad vi utstått tillsammans, sand i mängder, en så stark doft av mögel att vi båda fasade för hälsa och välmående, sängar så välanvända att man vaknade och trodde man som i hängmatta samt "lakan" med så så många fläckar att man kunde urskilja hela världskartan flera gånger om. Ack ja, det vackra livet i en ryggsäck..
Turist?Vem då?