Sofia

Nu har jag resfeber. Det låter som en gräslig åkomma men är i verkligheten ganska angenäm. Försökte förklara för min mor hur det känns, det närmaste jag kom var att det är som ett litet djur springer omkring i kroppen.. Nu har jag sagt adjö till nästan alla (utom min kära farmor Ann-Britt som jag för övrigt skall hälsa på imorgon), släkt och vänner efter bästa förmåga. Något sorgligt i vissa fall, men som jag sa till Johanna när vi stod och kramades gång på gång utanför Mölnlycke Blomsterhandel, är att det finns tillfällen då man måste vara borta från dem man älskar för att få uppleva saker utöver det vanliga, så är det bara. 
  Och djuret fortsätter att sno runt i min arma lekamen, jag är lycklig! Det skall bli obeskrivligt underbart att åka efter all planering. Ja, jag kan ösa på med superlativ i tid och evighet. Ryggsäcken står packad, jag skall försöka koppla av en stund, kanske med lite själsdödande såpor och kel med katten (om han tillåter).

Guten Abend.

Snart är det dags, sex dagar kvar idag. Då är det dags att åka iväg..ganska länge. Det blir intressant att se hur reaktionerna kommer bli på två och en halv månad ifrån det alltid så trygga Sverige och allt det inhyser. Just i detta nu tänker jag att det mest fantastiska med denna resan kommer att bli utmaningen, jag har länge saknat något som ruskar om lite i den alltför monotona vardagen. Det mesta är ordnat, köpt och injicerat i kroppen så jag antar att jag är redo!
   Frågan från omgivningen blir ofta, "vem skall du åka med?" och jag kan förstå det eftersom det är viktigt i sammanhanget. På den frågan kan jag bara svara att jag har det bästa tänkbara resesällskapet, Emelie och jag känner varandra utan och innan och jag råkar veta att vi utan problem kommer klara av varandras sällskap från 26/11 till 6/2!