Sofia

I förrgår klippte jag av håret. Jag klippte dock inte själv. Det gjorde en kvinna som såg ut som en blandning av Kristina Lugn och Cousin It i Familjen Addams, men trots detta något tvivelaktiga utseense så var hon både mycket duktig och trevlig. Det var en fascinerande känsla när hon skar av flätan. Och nu känner jag mig lättare än någonsin..

Det pratas om att leva i nuet. Men inte fan är det så lätt när frmatiden ter sig så mycket intressantare..Visst är det mer grönt på andra sidan,som Timbuktu sjunger. Alltid vill man någonstans, till någon plats, konkret eller i medvetandet där saker och ting är lite mer som man vill ha det just för tillfället. Olycklig, är då frågan? Nej då, inte det minsta, mycket tacksam över allt det fina och trevliga runt omkring, tacksam över dagen och dess solsken, att jag får vara frisk och att jag har generositet och kärlek omkring mig (kliché, men sant!). Faktum är att jag känner det som att små gubbar eller tanter hoppar omkring inuti mig och ropar "var lycklig"!

Jag förmodar att det är tiden av ungdom då man längtar framåt, till nya mål, "allt är möjligt", en förhållandevis kort period. Sedan, jag har sett det allt för tydligt, är tiden som passerat det som människan längtar och trånar efter, tiden då "allt var möjligt". Ja, vi spenderar uppenbarligen många år av våra liv genom att längta efter något, på att vänta. Det är lite synd. Vi borde leva lite mer i nuet. Mycket svårt.