Sofia

Nu skall jag inte bli långrandig, jag är ingen vardagsbloggare som varje dag skriver en lång utläggning om mitt livfulla, fantastiska superspännande liv (som för övrigt ej existerar). Nej, jag kom bara på en sak som jag ville dela med mig av. Vi har haft temavecka i skolan "Människor i uppbrott" vi har sett filmer, funderat, lyssnat på föreläsningar och gjort lergubbar. Och i går kom det verkligen till mig, det fassnade, hur jävla rika vi är. Vi här i Sverige är bland de 2% rikaste i världen. Jag blev tacksam och glad, men samtidigt sorgsen, vetskapen av att de övriga 98% har det sämre, de flesta mycket sämre. Jag kände mig som en stor skurk, för jag behöver ju verkligen inte allt jag äger och får, jag vet inte ens om jag förtjänar det? Från och med nu så skall jag minska mitt klagande och börja ge mer. Jag vill känna att jag gör världen i alla fall lite bättre för någon. Och nu passar ju faktiskt den välanvända klychan "Ingen kan göra allt men alla kan göra något". 
   Nu skall jag nog gå ut i solen lite, först ett lager spf 10 så att jag slipper en stoppljusincident i eftermiddag.

Måste bara rapportera att jag idag tog årets första dopp. I sjön Aspen i Lerum med min moster Marina. För mig är första doppet en mycket symbolisk handling, (haha, nja), det är mest så att man fryser och får sand innaför bikinin. Men känslan finns ändå där, känslan av sjövatten, kallt förvisso, men ändå sjövatten. Kan knappt vänta tills vattnet är lite varmare, jag skall leva i vattnet, jag kommer att få fenor.
   Nej, nu hinner jag inte skriva mer, får inte missa Six Feet Under. Följ mitt exempel och ta årets första dopp...snart!

"It takes a Fool to remain Sane" står det nu inkarvat bredvid mitt högra höftben. "Nu är du märkt för livet" sa Isabell. Och det stämmer ju faktiskt. Några chockade miner gjorde gårdagen ganska kul. 
   Jag har fått tillbaka lusten att plugga (från ingenstans) tycker till och med att matte-Mats utläggningar om grafer som liknar up-och-nedvända äggkoppar är helt okej.
   Vi lyckades få till filmkväll igår, jag och Johanna, "Little miss Sunshine" var en riktigt mysig måbrafilm om en minst sagt udda familj. Det var en bra kväll, det kände bra att få se en glad Johanna, mer lycka och livfullhet i ögonen än på länge. Och det faktum att alla tumörer krympt som väntat gör mig varm inuti.
   Idag har jag och Emelie varit ute några timmar, fräknar har börjat invadera mina kinder och min näsa, det är bara början. Krokusarna i lila, orange och vitt, piippiiippip från buskarna, pollen, jag nu är det sannerligen vår. På gott och ont (pollen). Nu kan jag inte sitta här längre, solen lockar.Peace.

Några rader ur en text (knäppt skitrolig) av Navid Modiri & Gudarna som avslutning.

Dom tycker hon är konstig när hon springer rakt i ett ösregn.
Dom tycker hon är konstigare när hon kommer hem o e pisseblöt igen.

Dom tycker hon är mongo när hon gråter för en död grävling hon sett.
Dom tycker hon är ännu mer mongo när hon tittar på tecknat trots att hon fyllt 21.

Dom tycker skum när hon tar kort på sniglar en dag efter regn
Dom tycker hon är ännu skummare när hon framkallar korten och sätter upp dom på väggen. 

Dom tycker hon är störd när hon skriver dikter om allting som hon har för sig
Dom tycker hon är så störd i allt hon gör hur hon rör sig, hur hon för sig.....   
  

Jag vaknade i morse av att solen kikade mig i ansiktet, små strålar hade letat sig in bakom min gröna, tjocka gardin. O, vad trevligt, tänkte jag, slippa vakna av väckarklockans ilskna piiip, istället solsken, krokusar och kvittrande fåglar. Men när jag drog undan gardinen blev mina ögon stora som golfbollar, snö?frost? och termometern visade -5. Jag  slötittade i GP och såg att det skulle bli +7 grader och sol, då höjdes mitt humör något, och snöeländet smälte faktiskt bort, nästan allt iallafall.
   Nu sitter jag här och känner mig lugn och sansad även om jag har en APU-rapport jag borde skriva på, körlektion 07.50 på torsdag samt ett saftigt prov i samhällskunskap på fredag. I helgen kände jag mig stressad och jäktad, kunde inte sluta tänka på allt jag skulle göra. Men nu, lugn, hettande kinder, (jag satt ute tjugo minuter på håltimman plus att jag somnade på altanen under en filt när jag kom hem och så färgstark som jag är så brukar det medföra lätt brända kinder, även i mars). Jag tar en dag i taget, en tråkig sak i taget och det går sakta framåt, behagligt sakta. 

Fick ett sms av Johanna idag, det handlade om Hultsfred, nya artister som skall dit. Då spratt det till i mig, jag kände sommaren, gräset, det sammetslena vattnet, doften av en sommaräng, sent. Det är inte långt borta, och jisses vad vi skall leva! 

Var bara tvungen att skriva ner en del av en text av Ted Gärdestad som får mig på så somrigt humör.

Steg upp på morgonen innan min dag var riktigt vaken, oh vilken härlig da', smög mig på ner till sjön för att få se dig bada naken, oh vilken hälig da'.

(Inte för att jag vet vem jag skall se på nakenbadande, men texten är mysig ändå :)

Först vill jag bara skriva om hur innerligt glad jag är för din skull Johanna! Även om det är fyra ganska tuffa veckor av strålning kvar så kan du, jag och alla andra se ljuset komma tillbaka och det är jävligt ljust skall jag säga! Det enda jag kan göra är att överrösa dig med superlativ, otroliga, fantastiska, överjävla bra Johanna!

Sedan känner jag ett visst behov att att avblajifiera min hjärna. Jag behöver skriva lite om mitt liv, lite som inte har någon som helst mening.
   Våren är här och jag har börjat använda min svarta jättetröja istället för jacka, det är mysigt och prasslar inte lika hotfullt som en vind och regntät Tenson med extra fluff, stoppning och allt. Idag började det dock regna, tjofjölt, där fick jag. Luvan åkte på och vips kunde jag hoppa in i den gamla Bergmanfilmen "Sjunde inseglet" om liemannen skulle bli sjuk.
   Sista dagen på praktiken idag, det har gått fort. Jag bakade kakor och hoppas att de mest överaktiva barnen inte får en allt för stor sockerkick. Jag fick en avskedsgåva, en prydnadshöna med blåprickiga strumpor. Kreativt. Sedan fick jag ägg. Riktiga ägg som jag bar med mig till stan där jag skulle fika med Isabell. Jag bar min tygpåse med en moders ömhet, ville undvika äggmos i den. Jag klarade det, inga krossade ägg. 
   Jag funderar på att ta mitt första dopp snart, men det måste vara en fin solig och helst vindstilla dag för att jag inte skall förfrysa väl valda kroppsdelar. I förrgår hängde jag ut tvätt för första gången i år, mina händer blev som istappar och klädnyporna tog slut innan de blöta strumporna gjorde det men det var ändå en trevlig och lite yster känsla. Och så har jag skaffat mittbena, jag behövde lite omväxling på burret trots att jag inte har råd att klippa mig. Jag vet faktiskt inte om mittbena är min grej, men ett tag skall jag uthärda, ända tills jag själv inser att "fan vad jag ser ut som Kristina Lugn i huvudet, vidta åtgärder för i hela Hällingsjö"
   Jag längtar verkligen till Hultsfred nu, skall bli en sann upplevelse. Jag och Johanna satt och tjötade här om dagen och herre Gudrun vad skoj det skall bli, hoppas det inte regnar allt för mycket. Men å andra sidan, vad har man inte gummistövlar och regnjacka till?? 
   Jag måste bara tala om vilka mina favorittvprogram är för tillfället, "Hjälp" är ju urbota pinsamt och sjukt, helt klart min humor. Sedan har vi "Green Wing" som är om möjligt ännu sjukare. En sjukhusserie utan patienter. I förra avsnittet skulle den översexuella läkaren överraska sin älskarinna genom att hoppa ut från ett skåp iklädd endast vita Y-frontkallingar och spelandes på en blockflöjt, det tog ett bra tag innan han insåg att kvinna i hans rum inte var älskarinna utan en stackars sekreterare. Då blev det pinsamt. Jag skrattade så jag hickade. Sedan har vi ett program jag är väldigt ledsen när det inte går "Six Feet Under" sista  säsongen visas nu och jag bara älskar det. Sist men inte minst så har vi då "Greys Anatomy" det eviga tjejprogrammet, man kan slötitta på det, kräver ingen som helst engagemang. Rapport från tv-nörden låter det som. Det kanske det är också, man vet aldrig. 
   Nu vill jag egentligen skriva mer, men jag har inget på lager. Så det sista jag tänker förmedla är att tänk allt i glada färger och kärleksfulla känslor. Tyck om varandra!

Peace and out.   

Länge leve Ola. De vann, nu har jag en ursäkt att fortsätta följa eländet, även kallat Melodifestivalen eller Eurovision Song Contest.

En av The Arks bästa texter, en liten hyllning till deras fantastiska insats.

It Takes A Fool To Remain Sane

Whatever happened to the funky race?

A generation lost in pace,

-Wasn't life supposed to be more than this?

In this kiss I'll change your bore for my bliss

But let go of my hand and it will slip out

In the sand if you don't give me the chance

To break down the walls of attitude,

I ask nothing of you

Not even your gratitude

And if you think I'm corny

Then it will not make me sorry

It's your right to laugh at me

And in turn, that's my opportunity

To feel brave

'cause it takes a fool to remain sane

Oh, it takes a fool to remain sane

Oh, it takes a fool to remain sane

Oh, in this world all covered up in shame

Every morning I would see her getting off the bus

The picture never drops it's like a multicoloured snapshot

Stuck in my brain it kept me sane

For a couple of years as it drenched my fears

Of becoming like the others

Who become unhappy mothers

And fathers of unhappy kids

And why is that?

'cause they've forgotten how to play

Or maybe they're afraid to feel ashamed

To seem strange, to seem insane

To gain weight, to seem gay

I tell you this:

That it takes a fool to remain sane

Oh It takes a fool to remain sane

Oh It takes a fool to remain sane

Oh In this world all covered up in shame

Oh, take it to the stage!

So, take it to the stage in a multicoloured jacket

Take it jackpot, crackpot, strutting like a peacock

Nailvarnish Arkansas, shimmy-shammy featherboah

Crackpot haircut dye your hair in glowing red and blue

-Do, do, do, what you wanna do

Don't think twice, do, what you have to do

Do, do, do, do, let your heart decide

What you have to do, that's all there is to find

'cause it takes a fool to remain sane,

Oh, it takes a fool to remain sane

Oh, in this world all covered up in shame

Oh, it takes a fool to remain sane,

Oh, it takes a fool to remain sane

Oh, it takes a fool to remain sane

Oh, in this world all covered up in shame

Oh, it takes a fooool..

Det gör inte ont. En hand som daskar till min isket lysande solbrända rygg. När jag tappar strykgärnet på tån. Att ha snöbollskrig utan vantar. Att ramla på grusgången och skrapa knäna blodiga och fulla med grus. Att få en sjuhelsikes elstöt från ett fårstaket. Att få schampo i ögonen. Att slinta med kniven och skära av halva tumnageln. Att slå bakhuvudet i badrumsskåpet. Att stuka foten så det knakar och gnisslar. Att trassla in sig i en nyponrosbuske. Att bli bränd av glöden på en cigarett.
   Nä inget av det där gör det minsta ont. Inte om man jämför med den smärtan som orsakas av vetskapen om att någon man älskar har oerhört ont, både i själen och kroppen. Om jag kunde döva din smärta Johanna, genom att rulla mig i ett nässelsnår, klämma fingret i en bildörr eller bli trampad av en häst så skulle jag gladeligen göra det. Om och om igen, utan att känna den minsta smärta. Jag hade blivit bedövad av vetskapen att du slipper ha ont.
   Men nu fungerar det inte så. Du har ont, och när du har ont så har jag ont. Det är något vi får stå ut med ett tag till, men bara ett tag. Snart är det över och då slipper vi det onda som kommer från själen.
    Fast det är bra det onda från själen vi kommer slippa i sommar. Tänk när vi vaknar upp i ett tält på luftmadrasser utan luft med värkande ryggar, värkande huvuden och svidande stämbant. Men med stora leenden på läpparna, som mynnar ut i gapskratt. Och med några hesa men väl valda ord "fan vad kul vi hade igår" skall vi kravla oss ut ur tältet och släntra brot mot vattenkranen och låta det fesljumna vattnet skölja bort smaken av gammalt vin i munnen.

Det vackraste ordet i hela det svenska språket måste vara Vattenpuss. (=en mycket liten vattenpöl, vanligt förekommande på gropiga grusvägar efter regn eller töväder)

På min promenar såg jag två katter, en get, två små lurviga hästar och en jättehöna med smutsiga fötter. Och det luktade vår.



Den här vintern har skänkt mig perspektiv, jag har blivit medveten, jag har klivit ur min bubbla. Det har gjort mig till en klokare människa.

Jag har precis varit och hälsat på min nya kusin. Sett honom på riktigt för första gången, alldeles levande och sovande, inte på bild. Han var helt fantastisk. Jag kan inte komma på något annat ord att beskriva honom med. All trötthet och begynnande träninsvärk försvann, jag hade kunnat sitta på sängkanten och betrakta den lilla människan hela natten. Han luktade så där som små bebisar skall göra, så mjukt och så gnydde han lite i sömnen när jag klappade honom försiktigt över det fjuniga huvudet. 
   Att vara kvinna känndes så underbart, att se min faster så glad och lycklig och att tänka "det där har jag kanske också möjlighet att få uppleva någon gång i mitt liv" gjorde mig varm inuti. Jag har nästan aldrig sett henne så vacker som nu, hon kände sig nog inte så snygg, hon var öm och trött, men hon utstrålade ren lycka. Ren, okonstlad lycka ur det innersta. Tanken på att bära ett nytt liv inom sig och sedan sätta det till välden väcker känslor jag inte trodde jag hade, kanske är det instinkter. Lurande där längst inne i själen, där de legat sedan människans första steg i utvecklingen. Jag hoppas iallafall att jag själv kan få känna så, precis så som jag såg att min faster kände idag.