Sofia

Rooarrr, jag börjar bli rädd för mig själv..så smått. Jag tror att jag är på väg att bli ett hopplöst fruntimmer. Häromdagen så sade jag till en kollega att hennes favoritfilm 'dirty dancing' är en hopplös fruntimmersfilm. Till följd av detta uttalande fnittrade hon belåtet och svarade glättigt 'men jag är ju ett hopplöst fruntimmer,hihi' och skuttade iväg med sin blonda kalufs studsande i nacken likt en bumbibjörn på speed. Det var då jag insåg att jag själv är på väg utmed den stigen.. Jag uppskattar 'Sex and the city', må vara på ett enfaldigt fördrivatiden-vis men likväl uppskattar jag det och jag har glömt hur man bryter nacken av en fisk.. Terapi krävs! Jag startade i helgen med att trä på masken på kroken och hålla i fisken jag fiskat upp, en bit på vägen från gulligullträsket.  

Jag ser prästkragarna vippa hånfullt utanför förntret i vinden och tänker, allt jag skriver är skit. Så är det bara, end of discussion. Jag kan inte skriva äkta, läsvärda saker när livet rullar på i en obestridligt vardaglig vardag. Omskakning krävs. Det är därför jag inte skrivit på år och dar, det känns inte nödvändigt då jag bara uppfattar det som ett hån mot min strävan efter äkthet och mot de som faktiskt av en eller annan anledning kan producera något som inte är skit. Just nu är det enda jag kan skriva med någorlunda äkthet, fake, påhittat. Jag kan plocka och blanda och mosa ihop och få till något som i alla fall liknar en text värdig annat än papperskorgen. Anledningen till att jag bestämde mig för att slå mig till ro och pränta ned lite skit idag är för att jag funderar lite på om bloggen försvinner om den inte används.. Jag tänker inte skriva många fler rader, jag lovar och svär på min mormors bibel..heh. Om en timme eller tre veckor kanske jag blir lite skakis, skakad och skriver något äkta igen, kanske skriver jag om mina nyfunna traumatiska minnen från högstadietiden eller mitt arbete där man var dag ser liemannen kika fram bakom gardinen? Vem vet..