Sofia

En riktigt rejäl bakfylla gör att man får så nära till allt. Jag tror att jag har kommit på många nästintill geniala idéer samtidigt som jag försökt genomlida det värsta...Man känner sig så nära till sina känslor på något underligt sätt, allt kommer upp till ytan. Och trots att man lika gärna kunnat ha slevar till händer, finmotoriken är så dålig, så är tankevärksamheten på tårna...det är något slags simulerat PMS-tillstånd, man kan börja gråta eller skratta för ingenting! Kanske försöker hjärnan kompensera för alla hjärnceller man demolerat eller något i den stilen. Medhåll från någon?
    Idag skall jag försöka ta vara på alla briljanta bakfylletankar, skriva ner dem och läsa dem i ett stabilare tillstånd och avgöra om de fortfarande är lika briljanta. Och även om de kanske då egentligen är under all kritik så kan de i alla fall få mig på andra tankar, få mig att tappa fokus på det dovt mullrande illamåendet och de läskiga rysningarna. 

Det är fullt med långbeningar i huset, jag har sett fem stycken på tre dagar. Vad gör de vakna så här års?Borde inte de vila eller avlida eller något? I vilket fall så tycker jag inte så mycket om att ha dem närvarande men kan inte heller kallblodigt mörda dem, så det blir ett sjuhelsikes jagande. En liten notis från min vardag.
   Och nu är det lov och jag börjar en mening med Och...haha, där fick ni alla petiga svenskalärare!Och lovet är så gräsligt välkommet att jag inte vet var jag skall göra av mig själv. Jag hade tänkt att vila i veckan och rensa mitt arma huvud från framkrystade kursnamn där ordbajseri är det främsta kriteriet för godkännt. Jag skall sparka på löv. Det är mitt mål!God natt!

Jag har inte skrivit på mycket länge vilket beror på tidsbrist. Jag har pluggat, plugga och pluggat lite till, mycket tråkigt men tyvärr nödvändigt. Nu ville jag bara meddela att jag inte har rymt till Sierra Leone eller något liknande land mycket långt bort, jag har bara gömt mig bakom högen med böcker. Jag har dessutom skaffat ny hårfärg igen, eller nygammal kan man väl säga, jag är blond igen. På tal om ingenting. Nu skall jag sluta skriva för jag vill inte sitta här längre, det är tråkigt.

Jag borde plugga. Jag skulle verkligen, verkligen, verkligen vara så duktig om jag skyndade mig, var lite produktiv och pluggade varje vaken minut, sekund. Men jag kan inte,jag kan bara inte skynda mig. Snälla Johanna, dela med dig lite av din företagsamhet! Jag är så outgrundligt långsam. Skulle behöva en spark i arslet, kol under mina fotsulor eller en ilsken hungrig björn som naffsar mig i knävecken. Men det är tyvärr brist på alla dessa tre "hjälpmedel" för tillfället. Jag får flytta till norrland (där finns det björnar), eller kanske till Indien (där finns det glödande kol) eller kanske...(jag vet inget ställe där det finns folk som gillar att sparka varandra i arslet, jag kanske borde pola med Johnny Knoxville?).
   Den här veckan är präglad av träning för min del, det är gratis pass på Hälsans Hus och jag behöver bygga upp, skulptera om och flåsa igång igen efter min underliga bilgarien-förkylning. I morse var det vattengympa. Jag och de äldre damerna. Jag fick några minst sagt underfundiga blickar när jag for runt i den 34 gradiga bassängen som en liten iller. Efteråt i duschen så var det en dam som synade mig, uppifrån och ned, och frågade med kritisk stämma "vad står det där?" samtidigt som hon fäst blicken på min, hrrm, något privat belägna tatuering...Jag svarade med ett blekt leende och skyndade ut ur det igendimmade duschrummer snabbt och angeläget. Jaja, sådant får man väl räkna med!
   Nu är klockan för mycket för mig att sitta här, jag skall förflytta min träningsvärkiga bakdel till en annan plats i huset. Bye bye äppelpaj.

Jag tittade precis på bilderna från Hultsfred. De fick mig att le. Mitt jättestora superleende. Jag längtar tillbaka. Jag tror inte att jag förstod då hur jävla kul vi hade. Jag längtar tillbaka. Där kunde jag sannerligen vara mig själv till max utan några höjda ögonbryn, kvävda suckar eller andra yttringar till förljd av missnöje/irritation/fankanhonaldrigläggavhet eller liknande. Och alla underbara stolpskott som man korsade väg med! Herre gudrun! Trots damm, bakfylla, näsblod, blåmärken och bajamajjor så är det någonting jag garanterat är dum nog att göra om. Tills dess skall jag minnas, drömma...

That I live like a hermit in my own head.
But when the sun shines again,
I'll pull the curtains and blinds to let the light in.

Death Cad For Cutie - Marching Bands of Manhattan

Nu är jag hemma igen. Har fördrivit en helg i söder, i skogen. Den riktiga skogen, mitt ute i ingenstans där skymningen kastar ner allt i en svart säck, inga gatlyktor eller avlägsen flygplats som lyser upp. Nej då. Mycket mörkt. Det var vilsamt att kratta löv och gå i skogen och känna duggregnet klättra innanför regnkläderna. Fast jag är lite ilsk för jag är fortfarande förkyld. Det är en mycket envis och underlig förkylning. Ibland tror jag att jag har feber eftersom jag svettas som en säl...Igår trodde jag nästan att jag var allergisk mot bebisar då jag hela helgen har släpat på lilla kusin Viktor som för övrigt är en mycket sällskaplig bebis, men jag har fortfarande huvudvärk och andra trivsamma förkylningssymptom trots att jag inte gått i närheten av en bebis på snart ett dygn. Jaja, ingen ko på isen, det är väl bara att härda ut och se glad ut.
   Har en lektion idag, den börjar klockan tolv. Gymnastik. Coopers Test. Och jag är som sagt lite mosig i kroppen. Men jag måste gå, har redan frånvaro så det räcker efter min tjuvlediga vecka. Och nej, jag är inte så extremt morgonpigg så jag med egen fri vilja går upp kvart över 8 när bussen går halv 11, jag har varit hos tanläkaren som bände upp mina käkar, sa att "här ser det ju fint ut" smällde igen dem, skickade ut mig på vinande skoskydd till min nästintill punka-paffa skitcykel. På den vägen är det. Nu skall jag äta frukost. So long.