Sofia

”- De flesta människor här i världen sätter in sig själva i en berättelse. Naturligtvis jag också. Du kan tänka på kraftöverföringen i en bil. Det här är ju som en kraftöverföring mellan dig och verklighetens våldsamma värld. Med hjälp av kugghjul reglerar den kraften som kommer utifrån och överför den så att den går att använda. På det viset skyddar man sin sårbara kropp. Förstår du vad jag menar?
   Sumire nickade svagt.
   - På ett ungefär. Så jag har inte lyckats anpassa mig till den nya berättelsestrukturen ännu? Är det det du menar?
    - Det största problemet är att du själv ännu inte vet vad det är för någon berättelse. Du vet inte vad den skall handla om, och stilen är inte heller fastställd än. Det enda du vet är namnet på huvudpersonen. Ändå håller den på att verkligen göra om dig som människa. Inom kort kommer den här nya berättelsen att börja verka för att skydda dig, och du kommer kanske få se en ny värld. Men så långt har det inte gått ännu. Självklart innebär detta en fara.
   - Betyder det att jag har tagit bort den gamla kraftöverföringen och ännu inte är färdig med att montera in den nya som ska ersätta den, och att motorn under tiden fortsätter att gå.
   - Antagligen. 
Sumire såg allvarlig och bekymrad ut som vanligt och slog länge med sugröret på de stackars isbitarna. Sedan lyfte hon ansiktet och tittade på mig.
   - Att det är farligt förstår jag också. Vad ska jag säga? Ibland känner jag mig så ensam och sorgsen. En sådan vanmakt som när hela den struktur man stöder sig på plötsligt tagits ifrån en. Det känns som om jag svävade omkring alldeles ensam i den mörka rymden utan någon gravitationskraft. Jag vet inte ens vart jag är på väg.
   - Som en sputnik som kommit vilse?  
   - Ja, kanske det.”

Ur "Sputnikälskling" av Haruki Murakami.