Sofia

Det är över. Jag förstår det först nu. Det är verkligen över. Fredagen den 4 maj förstod jag inte. Jag befann mig i Turkiet, i värmen och glömskan...avtrubbad. Det mänskliga psyket är underligt, gör allt för att slippa känna vid "fel" tidpunkt. Jag har inte funderat så mycket på den dagen det skulle ta slut, snarare vant mig vid vad som varit, tagit en dag i taget och. Hela tiden har jag tänkt att "hoppas att morgondagen är lite bättre". Men sällan har jag funderat på känslan när målet är nått. Kanske av rädsla?. 
   Jag förstod natten till den 10 maj, hemma i kyliga, grönyviga och alltid lika känslomässigt kristallklara Sverige. Hela dagen då vi skulle åka hem var huvudet fullt, ögonlocken brände, jag ville vara för mig själv med mina tankars virrvarr. Jag antog att det var frustration och blödighet över att behöva lämna värmen...och glömskan. Men istället var det förlösandet av min förståelse. Klockan fyra i Sverige, det började ljusna, jag kom hem till ett hus överdådigt födelsedagspyntat, paket, blommor, björkris och ballonger. Det var så otroligt vackert och huvudet kändes tyngre än någonsin. Jag vimsade omkring en stund, läste kort och brydde mitt värkande huvud. 
   När jag äntligen fick lite lugn och ro i mitt uppvärmda rum under mitt täcke så kom det. Först då fattade jag allt. Jag har aldrig riktigt trott på det där med glädjetårar, har sett det som något man ser i amerikanska snyftfilmer. Men nu, nu tror jag så jävla innerligt på glädjetårar. Jag låg under mitt täcke, stilla och stel, bara ansiktet förvridet i ett sinnessjukt grin. Ett enormt leende och en flod av tårar. Jag grät och jag grät, kunde inte sluta, ville inte. För varje tår som rann ner för mina rödmosiga kinder så lättade trycket över mitt bröst ytterligare. Det tryck jag inte visste fanns där, som jag vant mig vid. Det tryck som ibland höll på att kväva mig, tvinga mig in i mina mardrömmars tätaste snårskog bara lättade, bit för bit försvann.
   Av alla tårar som gjort detta halvår till tårarnas halvår, var dessa de mest underbara, lättnadens tårar.
   Tack Johanna för att du behållit styrkan, klarat av det här, överlevt! Jag har sagt de och tänkt det så många gånger, men måste skriva det ännu en. Jag vet ärligt talat inte vad jag skulle ha gjort om detta inte gått vägen, kan inte föreställa mig. Men nu gjorde det det och jag tror vi står varandra närmare än någonsin. Vi har upplevt många år tillsammans och visst fan skall vi uppleva 100 till. Jag älskar dig och skall alltid vid din sida, vad som än händer.

Det känns som min hjärna håller på att krackelera. Det är så mycket som jag skulle vilja skriva, men det enda jag kan tänka på är tiden...det jävla tiden, att det aldrig skall finnas tillräckligt. Just nu sitter jag här och är arg på mig själv för att jag sov middag i 40 minuter istället för 20, jag borde pluggat och ännu argare blir jag när jag inser att jag sitter här och skriver ett meninslöst blogginlägg istället för att räkna andragradsekvationer.
   Lugna dig Sofia...ta ett djupt andetag, där ser ni i'm going crazy, det första tecknet: man börjar prata med sig själv. Vad skall jag nu ta mig till? Vad gör man när man håller på att bli galen? Jag vet, jag har boten...två dagar framåt skall jag umgås med en hel avdelning dementa människor, och vad kan vara bättre än det? 1. man kan inte stressa med dementa. 2. det finns alltid någon som pratar mer i nattmössan än sig själv. 3. man skrattar mycket, utan humor blir du bara ännu galnare. och slutligen 4. man får många klappar på kinderna, leenden och kommentarer som "o, vilket grannt hår du har, får jag känna?". Ah, nu känner jag mig lite mindre sinnessjuk, dags för en promenix, syyyre.

Idag är min hjärna för fluffig, full med virvlande ord och intryck. Alltså blir det inget interligent nedprintat ikväll.Men en liten bild från veckan får jag ändå dela med mig av. Godnatt Sverige, kyla...

Nu sticker jag till turkland i en vecka. So long Sweeden!

Peace and out.