Sofia

Tänk dig att solen skiner, du är ute och går på den solvarma asfalten, fåglarna kvittrar och du känner dig allmänt tillfreds. Plötsligt blir du stoppad av en gammal gubbe som dyker upp till höger i ditt synfält, han ställer sig framför dig och säger med lugnt med en mörk stämma: " Nämn EN sak du skulle ta med dig till en öde ö?" Du tappar hakan, tänker att "jag måste ha drabbats av en psykos" men svarar trots detta för att blidka hallucinationen att du skulle ta med dig en get. Gubben ler mot dig med en förvånansvärt perfekt vit tandrad och du känner att marken gungar till under dina smutsiga fotsulor. "Vad i helvete skall du med en get till, fruntimmer? En yxa är vad man bör ha med sig, det vet ju alla!" Du flinar gubbskrället rakt i ansiktet och säger med stolt röst: "

När man befinner sig på en helt och totalt öde ö så är den näst största dödsorsaken, efter svält och törst, ensamhet. Att veta att man är helt isolerad, att det enda liv på miltals håll är några dussin krabbor och plankton, på sin höjd någon fånig havsfågel så kan man garanterat gå under av ren och pur saknad av något sånär intelligent liv. Det är där geten kommer in i bilden, den är förhållandevis intelligent och ett mycket sällskapligt djur! Sedan är geten ett mycket praktiskt djur på så sätt att den äter enbart det som är ätbart och icke giftigt vilket kan förse även sin medstrandade människa med föda. Och inte nog med detta, djur har en fabulös förmåga att finna sötvatten vilket kan rädda både dig och geten undan en synnerligen otrevlig uttorkning till döds.

Ja, visst förstår du ju säkert att en yxa eller ett metspö hade kunnat vara på sin plats, du kan fånga mat, du kan slakta djur du finner på ön, du kan hugga ner något form av träd för att sedan yxa till dig en flotte eller ett vindskydd.

Men tänk nu efter riktigt ordentligt, leta långt där inne efter dina sanna värderingar...Vad önskar du helst, ett halvtaskigt vindskydd av några risiga buskkvistar och att vakna mitt i natten av de kusliga ljuden med något varmt, levande och tänkande tätt intill dig, eller vill du ha ett vindskydd så tätt och bildskönt att det ser ut som något som Ernst knåpat ihop på en eftermiddag och en ryslig mörk natt med endast dig själv som sällskap och så småningom dina tre andra personligheter! Tänk efter nu, min vän...

Och sist men inte minst så måste du väl se att en get är en fantastisk tillgång rent näringsmässigt, så länge geten hålls levande och vid god vigör så kan du, om du har en honget, varje dag mjölka den på en skälig mängd god och näringsrik mjölk. Om du i sista änden bestämt dig för att avliva geten till förmån för din egen överlevnad så kan du äta dig mätt på getkött i ett antal dagar och sedan som sista utväg montera det soltorkade getskinnet på ett jämt antal starka drivvedspinnar och ge dig ut på det stora blå i hopp om mirakulös räddning.

Nu är det gubbens tur att stå där med skägget i brevlådan och du ler belåtet åt din utläggning men gubbens förvåning är kortvarig och han höjer sakta ett skrynkligt finger och viftar på det med en oroväckande snabbhet. Du kniper ihop ögonen och det surrar till bakom höger pannlob. När du åter öppnar ögonen befinner du dig på en plätt sand, sanden är grovkornig och full av krabbskal, snåriga buskar omger dig och sanden och det är kvavt, fuktigt. Du ser dig omkring och inser med en blandning av förskräckelse och förvåning att bredvid dig sitter en liten raggig typ med korkad uppsyn som plötsligt frambringar ett pipigt bräkande ljud. Ur din egen strupe undslipper en suck och du tänker att "ja, gubbskrället hade rätt, jag hamnade på en öde ö och här har jag min get!" Trots den abrupta förflyttningen känner du frid i sinnet och med din överlevnad säkrad inleder du ditt första samtal med geten vid din sida, och tänker stilla att "vi kommer bli fina vänner!"