Sofia

Ibland kommer det bara över mig. Det är som någon slags emotionell matthet, allt blir fluffigt, men samtidigt kantigt och känslorna bränner där inne någonstans, är avtrubbade, kan inte läcka ut. Den känslan är svår, den är svår att hantera och svår att bli av med. Jag känner ofta så här när något berör mig, djupt. Ibland av positiva saker men allt som oftast är det jobbiga saker så utlöser det. 
   Jag känner ofta så här när jag läser dina tankar på bloggen Johanna. Jag kan inte "ta" på de känslor du skriver om, jag kan inte fånga dem och placera dem där jag vill, de flyger omkring och bosätter sig precis vart de vill inuti mig. Men när jag känner som mest och skall skriva en värmande och passande kommentar så är det som om allt bara blåser iväg. Jag känner den molande värken i själen men inga ord kan beskriva något, det känns som vad jag än skriver skulle vara fel, inte tillräckligt. Kanske är det något fel på min förmåga att ge värme eller... Och det är inte ditt fel att jag känner så här, att du tvingas leva i smärta eller att din familj och dina andra vänner mår dåligt, det är sjukdomen. Du är inte sjukdomen, du är Johanna, samma Johanna som när vi var små och hade gemensamma städdagar för våra vandrande pinnar eller när Får-Åke lärde oss spika, du är den samma men med ytterligare något mer, en styrka ingen kan ta ifrån dig. 
   När du förgjort cancern kan du klara av vad som helst, du är oövervinnerlig. Jag älskar dig som min bästa vän, det vet du och det kommer aldrig förändras, vad som än händer, vad som än händer. 

Du behöver inte kommentera detta inlägg om du inte vill, för mig räcker det att du läser det. 

Jag har en känsla just nu, jävligt många känslor igentligen men en som utmärker sig. Jag kan inte beskriva den, absolut inte. Den bara flyter iväg så fort jag försöker få grepp om den, som nyponsoppa på golvet, jagad av en ilsken disktrasa. En slags oro tror jag att det är, fast jag känner mig lugn. Om jag hade haft vingar så hade jag bara flugit iväg ut, upp, ut. Nu har jag ben och inga vingar och jag vill bara springa ut i skogen, långt, men förnuftet tar överhanden och jag blir kvar här. Tänk vad skönt att bara springa ut i ett varmt regn och hoppa i alla tusen vattenpölar, känna vattnet mot kroppen och bli ett med allting! Men ute är regnet kallt, det kalla fryser ner allting, gör oss människor till klagande värkande klumpar som vandrar omkring på gatorna i våra oformliga, gråa vinterjackor, med ett säkerhetsavstånd runt oss stort som halva Globen. "Kommer du närmare får du en pissig blick och ett par sekunder senare står du där ensam igen, kall". Varför bosatte sig människor här över huvud taget frågar jag mig själv ibland under årets kallaste, fuktigaste och mörkaste månader? Svaret får jag de där underbara sommardagarna, fyllda av värme och kärlek som bara strömar ut genom atmosfären, ut i rymden, färgar det svarta. På sommaren är Sverige förälskat, på vintern dumpat, bittert och depressionsbenäget.