Sofia

Sitter hemma hos mina föräldrar. På den otroligt sunkiga kontorsstolen, med fötterna mot elementet, framför den mycket gamla och långsamma stationära datorn. Anledningen till att jag inte sitter med laptopen i knät hemma i lägenheten är att det blir ganska tråkigt och ensamt att sitta där timma efter timma, utan att tala med en enda person (förutom den misstänkt halvtossiga granngubben i trapphuset) på en hel dag. Frukten av att vara halvt arbetslös. Nej, nu skall jag inte klaga, gnälla och gny. Det finns roligare saker att tänka på och skriva om.
   Som lördagens bravader till exempel, inga utläggningar om fylla, dansgolv och skit, jag lovar. Vill bara uttrycka min glädje över att fått uppleva en mycket rolig, annorlunda och totalt dekadent kväll och natt. För att ge någon ett gott skratt kan jag även berätta att jag somnade på spårvagnen och vaknade i Länsmansgården. Tänkte först gå hem men kunde inte lista ut vilket håll jag skulle gå åt då jag aldrig varit i Länsmansgården samt att jag var något berusad och nyvaken. Jag tackade min lyckliga stjärna när sista spårvagnen kom tuffande och transporterade mig till Eketrägatan i ett stycke..

Sist men inte minst vill jag säga att inget tröstar den som inhyser det vemodiga hösthumöret mer än Markus Krunegårds skönsång. Danke schön, Markus!

Just nu är jag arg, mycket arg och frustrerad. Och föremålet för min ilska är timanställning, brist på arbetstimmar, brist på pengar och brist på förmåga att koppla bort detta. Jag sitter här i en lägenhet, jag tycker mycket om lägenheten trots att polisbilar oftare är normalt kan siktas utanför mitt sov/vardagsrumsfösten, trots att jag har en granne som ibland röker in hela trapphuset, trots att hyran skall betalas varje månad. Mamma säger "vi hjälper dig", mormor likaså och visst kan jag tänka mig att ta emot denna hjälp. Det är dock inte det som är det svåraste för mig, att ta emot allmosor...jag vill bara arbeta, lönen kommer som en bonus. Jag kan inte vara arbetslös, jag blir en mycket otrevlig människa, mot mig själv och andra. Jag trodde att en undersköterskeutbildning skulle vara lite av en försäkring, där hade jag fel. Anställningsstopp. Hur skall det gå för de gamla och sjuka? Hur skall det gå för mig? Det återstår att se.