Sofia

Det är något med mig just nu. Jag kan prata om killar med mina mamma utan att bry mig ett skit om vad hon säger, jag kan sitta på köksgovet, slå in julklapar och lyssna på Babyshambles, höra Pete Dohertys smärtsamma bröl, fälla några tårar och verkligen känna att jag förstår den missförtådda människan. Jag kan längta efter saker, sakna människor och känslor på ett underligt nytt sätt. Det känns som stjälen hänger utanför, det är skönt, en sann angenäm känsla jag sällan upplevt. Kanske är det fullmåne, PMS eller måntro feberflumm?Eller är det här för att stanna? Vem vet?