Skogsvandringar och lerplaskande.
Läste i tidninge igår att glada människor är dumma i huvudet...om det stämmer så är jag nog en fullkomlig jubelidiot. Så var det med det.
För någon vecka sedan, innan det hade börjat regna varje sekund och minut så var jag ute och gick. Hade tagit en sväng förbi min kära faster och lämnat en bok och på hemvägen så tänkte jag att nu tror jag att jag behöver en skogspromenad. Jag hade kanske inte de bästa kläderna för ändamålet, kjol och gummistövlar...Eftersom jag sällan ger upp en sådan bra idé så travade jag i gott mod rätt in i skogen utan att riktigt veta vad jag var. Jag tänkte att eftersom klockan bara är kvart i tre så blir det inte kolsvart på två timmar än, det skall nog gå bra. Jag hamnade först i något slags moss-och-sumphål och förskte så gott jag kunde hålla vattnnivån ovanför stövelkanten, med varierande framgång. När jag trampat på i gott och väl i tjugo minuter och hade ungefär halva kärret i mina gummistövlar ocg gott och väl en hel granrisruska i håret så kom jag ut i den "riktiga" torra skogen. Jag stannade upp lite för att försöka lokalisera var jag var, jag tittade åt höger där såg jag en myrstack och så kom jag på att någon hade berättat någon gång att myrstackar antigen alltig låg åt söder...eller var det norr??Så stor nytta hade jag av den kunskapen. Helt plötsligt hörde jag ett bekant ljud och en icke gran eller mossdoft nådde nådde min näsa...EN SKOGSMASKIN! Jippi, då var jag inte helt lost, jag gick i ljudriktiningen och bakom ett par granar ser jag...elljusspåret. Det var mitt lokalsinne det.
Eftersom jag nu hade stenkoll på var jag befann mig så bestämde jag mig för att fortsätta min skogspromenad. Jag fortsatte i skogsmaskinens spår och klaffsade i leran (jag kan bara inte förmå mig att bli riktigt vuxen) Det var riktigt kul och jag tappade bort tiden. Efter kanske tio minuter eller en havtimma..vad vet jag? så kom jag fram till en söt liten glänta. Mossan var mossgrön, som brukligt är och den såg så mjuk ut att jag bara var tvingen att lägga mig. Jag bredde ut min matchande mossgröna jagcka och jade mig ner, bredde ut mitt hår och bara såg upp mot himlen. Jag såg de vajande grantopparna, jag såg molnen susa förbi, jag såg blåa kluttar bakom molnen. Det var så förtrollande vackert...Jag låg där och tänkte länge.Helt plötsligt slog det mig att utan människan finns ingen tid, människan har skapat tiden. Naturen är tidlös utan människan, allt följer livets cykel, inte tiden, det var en så kittlande, hisnande och skrämmande tanke att jag nästan fick yrsel...tänk dig livet utan tid?Jag vet, det är otänkbart. Och så tänkte jag att det här skall jag göra oftare, och jag vill dela det med någon, nästa gång tar jag med någon som också skall få se tidlösheten...
För någon vecka sedan, innan det hade börjat regna varje sekund och minut så var jag ute och gick. Hade tagit en sväng förbi min kära faster och lämnat en bok och på hemvägen så tänkte jag att nu tror jag att jag behöver en skogspromenad. Jag hade kanske inte de bästa kläderna för ändamålet, kjol och gummistövlar...Eftersom jag sällan ger upp en sådan bra idé så travade jag i gott mod rätt in i skogen utan att riktigt veta vad jag var. Jag tänkte att eftersom klockan bara är kvart i tre så blir det inte kolsvart på två timmar än, det skall nog gå bra. Jag hamnade först i något slags moss-och-sumphål och förskte så gott jag kunde hålla vattnnivån ovanför stövelkanten, med varierande framgång. När jag trampat på i gott och väl i tjugo minuter och hade ungefär halva kärret i mina gummistövlar ocg gott och väl en hel granrisruska i håret så kom jag ut i den "riktiga" torra skogen. Jag stannade upp lite för att försöka lokalisera var jag var, jag tittade åt höger där såg jag en myrstack och så kom jag på att någon hade berättat någon gång att myrstackar antigen alltig låg åt söder...eller var det norr??Så stor nytta hade jag av den kunskapen. Helt plötsligt hörde jag ett bekant ljud och en icke gran eller mossdoft nådde nådde min näsa...EN SKOGSMASKIN! Jippi, då var jag inte helt lost, jag gick i ljudriktiningen och bakom ett par granar ser jag...elljusspåret. Det var mitt lokalsinne det.
Eftersom jag nu hade stenkoll på var jag befann mig så bestämde jag mig för att fortsätta min skogspromenad. Jag fortsatte i skogsmaskinens spår och klaffsade i leran (jag kan bara inte förmå mig att bli riktigt vuxen) Det var riktigt kul och jag tappade bort tiden. Efter kanske tio minuter eller en havtimma..vad vet jag? så kom jag fram till en söt liten glänta. Mossan var mossgrön, som brukligt är och den såg så mjuk ut att jag bara var tvingen att lägga mig. Jag bredde ut min matchande mossgröna jagcka och jade mig ner, bredde ut mitt hår och bara såg upp mot himlen. Jag såg de vajande grantopparna, jag såg molnen susa förbi, jag såg blåa kluttar bakom molnen. Det var så förtrollande vackert...Jag låg där och tänkte länge.Helt plötsligt slog det mig att utan människan finns ingen tid, människan har skapat tiden. Naturen är tidlös utan människan, allt följer livets cykel, inte tiden, det var en så kittlande, hisnande och skrämmande tanke att jag nästan fick yrsel...tänk dig livet utan tid?Jag vet, det är otänkbart. Och så tänkte jag att det här skall jag göra oftare, och jag vill dela det med någon, nästa gång tar jag med någon som också skall få se tidlösheten...
Kommentarer
Trackback