Sofia

Igår. En helt vanlig dag, körlektion i värstingtrafiken, Svenska, Naturkunskap och Samhäll. Vår lilla skola med läckande tak, golvet lika blött som mina raggsockor.
   Men så vid fyra, på väg till spårvagnen, 4 mot Angered, så hoppade glädjen ut som en liten flabbande smurf ur min telefon. De första raderna "Alla tumörer har krympt!! Wiee!" nådde mina ögon och hela jag sprack upp i ett leende ända in till det innersta och jag tänkte "nu fan vet jag vad glädje är" Tanken på att allt det du vtingas gå igenom, all skit rent ut sagt, betyder något, gör någon nytta gör det hela lite mer uthärdligt. Tanken på att du, en av mina allra bästa vänner och en av de människor jag känner bäst i hela världen, kan få vara glad, kan få hoppas och leva upp lite, den tröstar mig. Igår tänkte jag på bit ur en låttext av Kent "...ett långfinger åt döden..." Det är så starkt och det stämmer!