Sofia

Idag kom jag fram till en lite skum sak. Jag är rädd för att bli sinnessjuk. Jag har nu läst klart nästan hela psykologikursen, halva i psykiatri samt läst en hel bibba med vrickade böcker om människor med lite udda beteende om man skall uttrycka sig milt. Inte för att jag vet om jag har benägenhet att tappa förståndet, men alla kan väl råka ut för något som rör till det där uppe så att säga.
 Jag tänkte att många sinnessjukdomar måste vara som att vara fast i sin värsta mardröm, tänk er det. Er värsta mardröm, ni är fast, monstren (eller vad det nu är) skrämmer slag på dig, du vågar inte röra dig en milimeter. De är så verkliga att du sträcker ut den darrande handen  handen för att känna efter, handen greppar en klump luft och du kan inte förstå. De andra i rummet sitter lika lugna som innan, ser inte dina hjärnspöken, hör dem inte...förstår inte. Ingen kan hjälpa dig, du är fast i din hjärna, ditt miserabla sinnestillstånd gör dig oförmögen till allt, allt utom att hålla dig utom räckhåll från dina värsta mardrömmars tingestar. Uch fy fan, jag skrämmer upp mig själv, det är det enda jag kan säga, om det blir vajsing med klumpen däruppe så vet jag inte vad jag gör.
   Det där var en redogörelse över vad jag funderar över när jag sett en riktigt bra, psykologisk skräckis. Och för alla er som blev rädda så kan jag i ärlighetens namn säga att jag inte är sinnessjuk, än.