En känsla.
Jag har en känsla just nu, jävligt många känslor igentligen men en som utmärker sig. Jag kan inte beskriva den, absolut inte. Den bara flyter iväg så fort jag försöker få grepp om den, som nyponsoppa på golvet, jagad av en ilsken disktrasa. En slags oro tror jag att det är, fast jag känner mig lugn. Om jag hade haft vingar så hade jag bara flugit iväg ut, upp, ut. Nu har jag ben och inga vingar och jag vill bara springa ut i skogen, långt, men förnuftet tar överhanden och jag blir kvar här. Tänk vad skönt att bara springa ut i ett varmt regn och hoppa i alla tusen vattenpölar, känna vattnet mot kroppen och bli ett med allting! Men ute är regnet kallt, det kalla fryser ner allting, gör oss människor till klagande värkande klumpar som vandrar omkring på gatorna i våra oformliga, gråa vinterjackor, med ett säkerhetsavstånd runt oss stort som halva Globen. "Kommer du närmare får du en pissig blick och ett par sekunder senare står du där ensam igen, kall". Varför bosatte sig människor här över huvud taget frågar jag mig själv ibland under årets kallaste, fuktigaste och mörkaste månader? Svaret får jag de där underbara sommardagarna, fyllda av värme och kärlek som bara strömar ut genom atmosfären, ut i rymden, färgar det svarta. På sommaren är Sverige förälskat, på vintern dumpat, bittert och depressionsbenäget.