Min vän.
Ibland kommer det bara över mig. Det är som någon slags emotionell matthet, allt blir fluffigt, men samtidigt kantigt och känslorna bränner där inne någonstans, är avtrubbade, kan inte läcka ut. Den känslan är svår, den är svår att hantera och svår att bli av med. Jag känner ofta så här när något berör mig, djupt. Ibland av positiva saker men allt som oftast är det jobbiga saker så utlöser det.
Jag känner ofta så här när jag läser dina tankar på bloggen Johanna. Jag kan inte "ta" på de känslor du skriver om, jag kan inte fånga dem och placera dem där jag vill, de flyger omkring och bosätter sig precis vart de vill inuti mig. Men när jag känner som mest och skall skriva en värmande och passande kommentar så är det som om allt bara blåser iväg. Jag känner den molande värken i själen men inga ord kan beskriva något, det känns som vad jag än skriver skulle vara fel, inte tillräckligt. Kanske är det något fel på min förmåga att ge värme eller... Och det är inte ditt fel att jag känner så här, att du tvingas leva i smärta eller att din familj och dina andra vänner mår dåligt, det är sjukdomen. Du är inte sjukdomen, du är Johanna, samma Johanna som när vi var små och hade gemensamma städdagar för våra vandrande pinnar eller när Får-Åke lärde oss spika, du är den samma men med ytterligare något mer, en styrka ingen kan ta ifrån dig.
När du förgjort cancern kan du klara av vad som helst, du är oövervinnerlig. Jag älskar dig som min bästa vän, det vet du och det kommer aldrig förändras, vad som än händer, vad som än händer.
Du behöver inte kommentera detta inlägg om du inte vill, för mig räcker det att du läser det.
Nu sitter jag här och gråter igen, det var väldigt starkt skrivit men det tror jag nog du förstår själv.. Jag vet inte riktigt heller vad jag ska skriva, förutom att jag verkligen vill att du ska veta att det inte spelar så stor roll exakt vilka ord du väljer att säga eller skriva, för jag vet ju att du alltid finns här för mig och det är faktiskt tanken som räknas - även då du "bara" skriver en kommentar som jag blir glad över! Det sista du har fel på är att ge värme, det är en av dina styrkor, jag tror jag säger det för sällan.. Jag klarar mig igenom det här med din hjälp, det vet jag, och jag kan förstå att du känner som du gör. Men jag vill också att du ska veta att jag tycker det du gör - genom att bara finnas ett telefonsamtal ifrån mig - är alldeles tillräckligt! Man behöver inte alltid säga någonting, för jag får tröst genom att bara veta att du alltid finns där.