Sofia

Det är snö ute och jag mår bra. Jag känner mig lätt, luftig. Det är så obeskrivligt skönt att få andas januarifrisk luft, känna den rena doften av snö och skorstensrök, höra ljudet av minusgradig snö under fulvinterkängorna knarra i kvällen. Vinter, i sin renaste form. Att kunna sparka till en trädstam, snabbt springa därifrån och se sin promenadvän beslöjas i ett moln av vitt puder och innan du vet av ligger du själv i snödrivan med nacken full av något kallt och blött och med skratt i lungorna, i halsen, i hela kroppen. Nu längtar jag inte så desperat till sommaren och våren längre, ialla fall inte på grund av vädret. Min längtan kommer inte försvinna än, egentligen aldrig, det är alltid en råkall vinter någon tvingas gå igenom, och då finns alltid läntan till värmen och ljuset, kvittrande fåglar.
    Men nu är det vitt ute, vitt i min själ, kallt dock, men inte fuktigt. Det är en lycklig liten tid, jag vill ta vara på den, vem vet när regnet kommer? Det kommer, det vet jag, men jag har som tur vad ett par gummistövlar och ett prickigt paraply. 

Peace, Love & Understanding