Sofia

Jag har precis varit och hälsat på min nya kusin. Sett honom på riktigt för första gången, alldeles levande och sovande, inte på bild. Han var helt fantastisk. Jag kan inte komma på något annat ord att beskriva honom med. All trötthet och begynnande träninsvärk försvann, jag hade kunnat sitta på sängkanten och betrakta den lilla människan hela natten. Han luktade så där som små bebisar skall göra, så mjukt och så gnydde han lite i sömnen när jag klappade honom försiktigt över det fjuniga huvudet. 
   Att vara kvinna känndes så underbart, att se min faster så glad och lycklig och att tänka "det där har jag kanske också möjlighet att få uppleva någon gång i mitt liv" gjorde mig varm inuti. Jag har nästan aldrig sett henne så vacker som nu, hon kände sig nog inte så snygg, hon var öm och trött, men hon utstrålade ren lycka. Ren, okonstlad lycka ur det innersta. Tanken på att bära ett nytt liv inom sig och sedan sätta det till välden väcker känslor jag inte trodde jag hade, kanske är det instinkter. Lurande där längst inne i själen, där de legat sedan människans första steg i utvecklingen. Jag hoppas iallafall att jag själv kan få känna så, precis så som jag såg att min faster kände idag.