Sofia

Det gör inte ont. En hand som daskar till min isket lysande solbrända rygg. När jag tappar strykgärnet på tån. Att ha snöbollskrig utan vantar. Att ramla på grusgången och skrapa knäna blodiga och fulla med grus. Att få en sjuhelsikes elstöt från ett fårstaket. Att få schampo i ögonen. Att slinta med kniven och skära av halva tumnageln. Att slå bakhuvudet i badrumsskåpet. Att stuka foten så det knakar och gnisslar. Att trassla in sig i en nyponrosbuske. Att bli bränd av glöden på en cigarett.
   Nä inget av det där gör det minsta ont. Inte om man jämför med den smärtan som orsakas av vetskapen om att någon man älskar har oerhört ont, både i själen och kroppen. Om jag kunde döva din smärta Johanna, genom att rulla mig i ett nässelsnår, klämma fingret i en bildörr eller bli trampad av en häst så skulle jag gladeligen göra det. Om och om igen, utan att känna den minsta smärta. Jag hade blivit bedövad av vetskapen att du slipper ha ont.
   Men nu fungerar det inte så. Du har ont, och när du har ont så har jag ont. Det är något vi får stå ut med ett tag till, men bara ett tag. Snart är det över och då slipper vi det onda som kommer från själen.
    Fast det är bra det onda från själen vi kommer slippa i sommar. Tänk när vi vaknar upp i ett tält på luftmadrasser utan luft med värkande ryggar, värkande huvuden och svidande stämbant. Men med stora leenden på läpparna, som mynnar ut i gapskratt. Och med några hesa men väl valda ord "fan vad kul vi hade igår" skall vi kravla oss ut ur tältet och släntra brot mot vattenkranen och låta det fesljumna vattnet skölja bort smaken av gammalt vin i munnen.