Kanske är jag galen?
Det känns som min hjärna håller på att krackelera. Det är så mycket som jag skulle vilja skriva, men det enda jag kan tänka på är tiden...det jävla tiden, att det aldrig skall finnas tillräckligt. Just nu sitter jag här och är arg på mig själv för att jag sov middag i 40 minuter istället för 20, jag borde pluggat och ännu argare blir jag när jag inser att jag sitter här och skriver ett meninslöst blogginlägg istället för att räkna andragradsekvationer.
Lugna dig Sofia...ta ett djupt andetag, där ser ni i'm going crazy, det första tecknet: man börjar prata med sig själv. Vad skall jag nu ta mig till? Vad gör man när man håller på att bli galen? Jag vet, jag har boten...två dagar framåt skall jag umgås med en hel avdelning dementa människor, och vad kan vara bättre än det? 1. man kan inte stressa med dementa. 2. det finns alltid någon som pratar mer i nattmössan än sig själv. 3. man skrattar mycket, utan humor blir du bara ännu galnare. och slutligen 4. man får många klappar på kinderna, leenden och kommentarer som "o, vilket grannt hår du har, får jag känna?". Ah, nu känner jag mig lite mindre sinnessjuk, dags för en promenix, syyyre.
Lugna dig Sofia...ta ett djupt andetag, där ser ni i'm going crazy, det första tecknet: man börjar prata med sig själv. Vad skall jag nu ta mig till? Vad gör man när man håller på att bli galen? Jag vet, jag har boten...två dagar framåt skall jag umgås med en hel avdelning dementa människor, och vad kan vara bättre än det? 1. man kan inte stressa med dementa. 2. det finns alltid någon som pratar mer i nattmössan än sig själv. 3. man skrattar mycket, utan humor blir du bara ännu galnare. och slutligen 4. man får många klappar på kinderna, leenden och kommentarer som "o, vilket grannt hår du har, får jag känna?". Ah, nu känner jag mig lite mindre sinnessjuk, dags för en promenix, syyyre.
Kommentarer
Trackback