Sofia

Igår pratade jag med min mormor. Vi pratade i telefon i säker en halvtimma. Jag slog hennes nummer efter att min kära mor gett mig ågren och lite skuldkänslor över mitt leverne på sista tiden. Har jag verkligen blivit en slömosig typ som bara festar och reser hela tiden, är jag på väg att balla ur?Jag kände en jobbig molande ilska. Så jag ringde mormor. Jag blev glad igen när jag hörde det trygga gamla "Ja, det var Yvonne" på andra ändan. Jag blev lättad över det hon sa till mig. Hon sa precis det jag ville höra. Hon sa till mig att leva mitt liv så länge jag är ung, att jag skulle resa hela jorden runt om jag så ville det, att jag skulle dricka vin och ha skaffa mig många killar (här brast jag ut i gapskratt, det är inte direkt det man förväntar sig att höra av sin mormor). Hon varnade mig för att inte göra som hon, det vill säga skaffa barn vid 18 års ålder, vilket bara kunde gå åt fanderns! (dock gick det nog okej för henne eftersom både mormor, mamma och moster lever och frodas).
   Hon sa till mig att min lilla mamma bara är orolig för mig, det är därför hon säger saker som hon nog inte riktigt är medveten om sårar mig. Då insåg jag att det är nog sant. Jag är ingen hopplös slobb som skiter i allt och alla, jag är bara på väg hemifrån och det är jobbigt för mamma.