Sofia

Jag ser prästkragarna vippa hånfullt utanför förntret i vinden och tänker, allt jag skriver är skit. Så är det bara, end of discussion. Jag kan inte skriva äkta, läsvärda saker när livet rullar på i en obestridligt vardaglig vardag. Omskakning krävs. Det är därför jag inte skrivit på år och dar, det känns inte nödvändigt då jag bara uppfattar det som ett hån mot min strävan efter äkthet och mot de som faktiskt av en eller annan anledning kan producera något som inte är skit. Just nu är det enda jag kan skriva med någorlunda äkthet, fake, påhittat. Jag kan plocka och blanda och mosa ihop och få till något som i alla fall liknar en text värdig annat än papperskorgen. Anledningen till att jag bestämde mig för att slå mig till ro och pränta ned lite skit idag är för att jag funderar lite på om bloggen försvinner om den inte används.. Jag tänker inte skriva många fler rader, jag lovar och svär på min mormors bibel..heh. Om en timme eller tre veckor kanske jag blir lite skakis, skakad och skriver något äkta igen, kanske skriver jag om mina nyfunna traumatiska minnen från högstadietiden eller mitt arbete där man var dag ser liemannen kika fram bakom gardinen? Vem vet..