Sofia

Idag vaknade jag innan åtta, jag kände mig pigg och ganska ensam. För att få en glimt av någon i familjen skyndade jag upp och bytte några ord med Emil innan han gick till bussen. Det är ensamt att gå hemma på dagarna när man inte behövs på jobbet.. Ibland är det någon hemma, någon man kan byta några dyrbara meningar med, även om det bara är några få. Jag brukar inte klaga, brukar hänge mig åt den ibland hatade optimismen mest jämt. Det har inte lyckats så bra de senaste dagarna. Jag har gjort saker som jag tycker om, fikat, promenerat, pratat, yogat, planterat blommor..men när jag är färdig med de där sakerna så vill jag känna mig nyttig, jag vill arbeta! Komma hem och få lov att vara trött. Hur står man ut att varken arbeta eller studera under en längre period? Jag har varit hemma lite mer än en månad, arbetat lite men håller nog ändå på att tappa förståndet.. Jag går här och saknar, ibland min mamma ibland nåon annan, nästan alltid någon eller något. Men det är ju faktiskt bara mitt liv, bara jag som kan göra något åt hur det ser ut, det är jag som håller i spakarna. Bara att styra! Fan, nu skall jag gå och sällskapa lite med mina vänner katten, tv:n och boken.