Snål.Rädd.Lycklig.
Det är en mycket besynnerlig känsla, liknar inget jag kännt förut. Måhända det är en känsla som endast kan komma ur det faktum att jag inom en snar framtid kommer att flytta hemifrån. Och om allt går som planerat så är de för alltid, jag kommer alltås inte att flytta hem igen, kommer aldrig mer bo med mina föräldrar, kommer aldrig mer få vara en del av den så självklara trygghet som jag varit i 20 år. Det är inte helt igenom en angenäm känsla, en aning skräckblandad.
Självklart är den här förändringen något av det häftigaste jag kan tänka mig, att äntligen få vara min egen person, att helt och hållet få ta vara på mig själv. Jag tror att jag är lite av en självständighetsjunkie, bara blotta tanken på att jag skall få betala hela mitt leverne själv, att jag skall laga min egen mat och köra min egen bil till jobbet får det att bubbla i bröstet, fan vad härligt! Det känns som jag under hela min uppväxt har blivit uppfostrad till detta, att jag hela tiden, både medvetet och omedvetet, strävat efter att kunna ta hand om mig själv, betala mina räkningar och själv betsämma mig för att "näe, idag skall jag nog ta och hänge mig åt dekadensens ädla konst och smälla i mig en halv bag- in box" och sedan i stillhet ta konsekvenserna dagen efter.
Jag har rotat fram min gamla kista, min gamla bokhylla, köpt gamla örngott (dock rena och fräscha!) på Myrorna, har övertagit några gamla trasmattor från min kära farmor samt snott några gamla avlagda badlakan av min högt aktade mor. Och vad vill jag säga med detta? Jo, att min ekonomi inte är som den än gång varit och att inbakat i min självständighetsuppfostran fick lite snålhet på köpet.Punkt. Och för att dessutom vara lite präktig och korrekt så vill jag även nämna att jag sparar på moder jords resurser.
Jahopp, nu har både den materiella och den emotionella aspekten av denna flytten printats ned. Självklart har inte allt som rör sig där uppe tagit sig ut genom mina fingrars rörelser på tangentbordet, det finns så mycket mer. Men vem vill blottlägga hela sin tankeverksamhet så att vem som helst kan titta, peta och påpeka? Nej, nu får det vara nog. Jag ger mig.
Självklart är den här förändringen något av det häftigaste jag kan tänka mig, att äntligen få vara min egen person, att helt och hållet få ta vara på mig själv. Jag tror att jag är lite av en självständighetsjunkie, bara blotta tanken på att jag skall få betala hela mitt leverne själv, att jag skall laga min egen mat och köra min egen bil till jobbet får det att bubbla i bröstet, fan vad härligt! Det känns som jag under hela min uppväxt har blivit uppfostrad till detta, att jag hela tiden, både medvetet och omedvetet, strävat efter att kunna ta hand om mig själv, betala mina räkningar och själv betsämma mig för att "näe, idag skall jag nog ta och hänge mig åt dekadensens ädla konst och smälla i mig en halv bag- in box" och sedan i stillhet ta konsekvenserna dagen efter.
Jag har rotat fram min gamla kista, min gamla bokhylla, köpt gamla örngott (dock rena och fräscha!) på Myrorna, har övertagit några gamla trasmattor från min kära farmor samt snott några gamla avlagda badlakan av min högt aktade mor. Och vad vill jag säga med detta? Jo, att min ekonomi inte är som den än gång varit och att inbakat i min självständighetsuppfostran fick lite snålhet på köpet.Punkt. Och för att dessutom vara lite präktig och korrekt så vill jag även nämna att jag sparar på moder jords resurser.
Jahopp, nu har både den materiella och den emotionella aspekten av denna flytten printats ned. Självklart har inte allt som rör sig där uppe tagit sig ut genom mina fingrars rörelser på tangentbordet, det finns så mycket mer. Men vem vill blottlägga hela sin tankeverksamhet så att vem som helst kan titta, peta och påpeka? Nej, nu får det vara nog. Jag ger mig.
Kommentarer
Trackback