Sofia

Sitter hemma hos mina föräldrar. På den otroligt sunkiga kontorsstolen, med fötterna mot elementet, framför den mycket gamla och långsamma stationära datorn. Anledningen till att jag inte sitter med laptopen i knät hemma i lägenheten är att det blir ganska tråkigt och ensamt att sitta där timma efter timma, utan att tala med en enda person (förutom den misstänkt halvtossiga granngubben i trapphuset) på en hel dag. Frukten av att vara halvt arbetslös. Nej, nu skall jag inte klaga, gnälla och gny. Det finns roligare saker att tänka på och skriva om.
   Som lördagens bravader till exempel, inga utläggningar om fylla, dansgolv och skit, jag lovar. Vill bara uttrycka min glädje över att fått uppleva en mycket rolig, annorlunda och totalt dekadent kväll och natt. För att ge någon ett gott skratt kan jag även berätta att jag somnade på spårvagnen och vaknade i Länsmansgården. Tänkte först gå hem men kunde inte lista ut vilket håll jag skulle gå åt då jag aldrig varit i Länsmansgården samt att jag var något berusad och nyvaken. Jag tackade min lyckliga stjärna när sista spårvagnen kom tuffande och transporterade mig till Eketrägatan i ett stycke..

Sist men inte minst vill jag säga att inget tröstar den som inhyser det vemodiga hösthumöret mer än Markus Krunegårds skönsång. Danke schön, Markus!