Sofia

Just nu är jag arg, mycket arg och frustrerad. Och föremålet för min ilska är timanställning, brist på arbetstimmar, brist på pengar och brist på förmåga att koppla bort detta. Jag sitter här i en lägenhet, jag tycker mycket om lägenheten trots att polisbilar oftare är normalt kan siktas utanför mitt sov/vardagsrumsfösten, trots att jag har en granne som ibland röker in hela trapphuset, trots att hyran skall betalas varje månad. Mamma säger "vi hjälper dig", mormor likaså och visst kan jag tänka mig att ta emot denna hjälp. Det är dock inte det som är det svåraste för mig, att ta emot allmosor...jag vill bara arbeta, lönen kommer som en bonus. Jag kan inte vara arbetslös, jag blir en mycket otrevlig människa, mot mig själv och andra. Jag trodde att en undersköterskeutbildning skulle vara lite av en försäkring, där hade jag fel. Anställningsstopp. Hur skall det gå för de gamla och sjuka? Hur skall det gå för mig? Det återstår att se.