Sofia

Lyssnar på Movits, kikar i almanackan och reflekterar över rastlöshet och vad som skall ske inom den närmaste framtiden. Kommer jag att kunna sitta och snällt se på, med skolböckerna i famnen när mina vänner ger sig ut på den ena äventyrliga resan efter en andra? Nej då, det är inte så att jag tvivlar på viljan att utbilda mig, jag tvivlar bara på min egen frömåga att finna mig i att befinna mig på en och samma plats i tre år. Syssla med samma sak i tre år. Sitta, stå eller ligga med näsan i böckerna i tre år.
   För ett år sedan befann vi oss i Thailand, jag och Emelie. Pratade med henne om det idag, att det redan börjar krypa i ben och armar, att det känns som man inte gjort något på år och dagar. Hur i hela fridens namn skall jag någonsin kunna lugna ned mig, luta mig tillbaka och förlita mig på att de gamla goda rutinerna sköter allt åt mig. Jag köper ju för fan olika sorters smör varje gång jag handlar för att jag inte står ut med att ha samma sort hela tiden. När jag var liten möblerade jag om i rummet ungefär en gång i månaden för att slippa se samma gamla bokhylla på samma gamla plats, dag ut och dag in.. Undrar om den där lusten att röra på sig någonsin kommer att tillfredställas eller om den har kommit för att stanna?

Tystnaden är verkligen något jag kan njuta av. Det är ibland, då den är extra väl förtjänad och efterlängtad, som om man nästan kunde smaka på den. Som när man har jobbat en femtiotimmars vecka. Umgåtts femtio timmar med femtio dementa gamla människor. I deras världar är det alltid något som måste ordnas och detta måste högt och ljudligt talas om för alla i deras omgivning. Dessa idéer om hur dessa saker skall ordnas är allt som oftast oigenomförbara och man försöker (i de flesta fall utan resultat) avstyra projekten. Bara idag har jag blivit ombedd att tala om när det är dags att plantera gummiolantorna, jag har fått avstyra ett imaginärt husbygge samt ljugit om att jag visst skall åka till brädgården och hämta ett dussin tremeters plankor.
   Detta är bara en bråkdel av alla paralella små världar jag har kikat in i under dagen, tänk då hur många jag kikar in i under femtio timmar.. Just därför älskar jag ikväll tystnad, ensamhet. Önskar inget annat. Möjligtvis att falla in i en komaliknande sömn. Denna önskan kommer med största sannolikhet bli verklighet inom sextio minuter.

Det regnar. På bredden, tvären, höjden, uppifrån och nedifrån. Det var min förklaring till lilla tanten med den dåliga synen idag på jobbet. Hon undrade vem det var som knackade på fönstret. Har avslutat min andra heldag, bara en kvar. Trots regnet och jobbet så trivs jag rätt bra med att på egen hand föra ett lugn och anspråkslöst liv med Eriksbergsdockan och kyrkogården som lagom pratsamma grannar. Men bara för tillfället, jag vet allt för väl att rastlösheten snart landar på min bara nacke likt en älglus på hösten.
   Nej, nu tog det slut, ger mig och ger mig hän åt "Munspelsdåren".

Sitter hemma hos mina föräldrar. På den otroligt sunkiga kontorsstolen, med fötterna mot elementet, framför den mycket gamla och långsamma stationära datorn. Anledningen till att jag inte sitter med laptopen i knät hemma i lägenheten är att det blir ganska tråkigt och ensamt att sitta där timma efter timma, utan att tala med en enda person (förutom den misstänkt halvtossiga granngubben i trapphuset) på en hel dag. Frukten av att vara halvt arbetslös. Nej, nu skall jag inte klaga, gnälla och gny. Det finns roligare saker att tänka på och skriva om.
   Som lördagens bravader till exempel, inga utläggningar om fylla, dansgolv och skit, jag lovar. Vill bara uttrycka min glädje över att fått uppleva en mycket rolig, annorlunda och totalt dekadent kväll och natt. För att ge någon ett gott skratt kan jag även berätta att jag somnade på spårvagnen och vaknade i Länsmansgården. Tänkte först gå hem men kunde inte lista ut vilket håll jag skulle gå åt då jag aldrig varit i Länsmansgården samt att jag var något berusad och nyvaken. Jag tackade min lyckliga stjärna när sista spårvagnen kom tuffande och transporterade mig till Eketrägatan i ett stycke..

Sist men inte minst vill jag säga att inget tröstar den som inhyser det vemodiga hösthumöret mer än Markus Krunegårds skönsång. Danke schön, Markus!

Just nu är jag arg, mycket arg och frustrerad. Och föremålet för min ilska är timanställning, brist på arbetstimmar, brist på pengar och brist på förmåga att koppla bort detta. Jag sitter här i en lägenhet, jag tycker mycket om lägenheten trots att polisbilar oftare är normalt kan siktas utanför mitt sov/vardagsrumsfösten, trots att jag har en granne som ibland röker in hela trapphuset, trots att hyran skall betalas varje månad. Mamma säger "vi hjälper dig", mormor likaså och visst kan jag tänka mig att ta emot denna hjälp. Det är dock inte det som är det svåraste för mig, att ta emot allmosor...jag vill bara arbeta, lönen kommer som en bonus. Jag kan inte vara arbetslös, jag blir en mycket otrevlig människa, mot mig själv och andra. Jag trodde att en undersköterskeutbildning skulle vara lite av en försäkring, där hade jag fel. Anställningsstopp. Hur skall det gå för de gamla och sjuka? Hur skall det gå för mig? Det återstår att se.

Sommar, sommar. Sommar '09 har haft väldigt bråttom, vi har redan hunnit för långt. Trots detta så känns det som att tillvaron ständigt har varit fylld av aktiviteter. Jag har inte haft många minuter för mig själv sedan Haverdal blev mitt hem. Det har snurrat fort och det som i våras verkade som ett äventyr, något utöver det vanliga har motsvarat mina förväntningar samtidigt som jag aldrig i förväg hade kunnat föreställa mig hur livet skulle te sig här.
   Och så skall man då bli återförenad med kära gamla Göteborg till hösten, helt jävla fantastiskt! Trots att det sägs att livet i ett kollektiv aldrig är ensamt så kan man känna sig så förskräckligt ensam utan familj och vänner som lämnats kvar en- och en halv timme norrut. Så en etta på Hisingen är vad som väntar, gasspis, toalett och dusch i separerade rum, ett blottat proppskåp, sex månader..kan det bli bättre?!
   Att ta vara på den återstående månaden vid havet i det aldrig tysta Vita Huset blir min nästa uppgift, inte allt för svår men ändå ack så viktig!
   Idag tänkte jag gå upp samtidigt som arbetsmyran Johanna (7.45) men när jag vaknade och hörde brak-muller-brak-plask så somnade jag om och njöt av det varma täcket och vetskapen om att jag inte skulle behöva åka till jobbet innan 14.00. Och så förflyter min förmiddag, diskförmiddag som jag skall ta tag i innan berget av porslin växer. Dags att göra något vettigt av denna dagen.

Om att bo i ett kollektiv i Haverdal kan man säga mycket, många ord, man kan svära och lovorda och just därför tänkter jag inte säga någonting. Jag sitter på mitt alldeles för färgglada överkast, känner att jag luktar lite lätt sunkigt av tång då jag självklart inte kunnat hålla mig från havet trots att det blåser så mycket att hela strandbrynet är en enda stor tång -och sandsmoothie. Jobbet väntar. Hemtjänst på cykel, innan 14.00 skall jag kliva in i och ut ur duschen samt steka och äta två morotsbiffar. Adjö.   

Imorgon tar du studenten, Johanna. För andra gången, kanske och mycket troligt den gången som kommer att betyda mest i dina minnens skafferi lite längre fram i tiden..Du är värd det, mer än jag kan uttrycka på något vis.

Jag kan nog sova lika lite som du, där uppe på höjden. Däför har jag ägnat mig åt lite tidsfördriv som visade sig vara riktigt givande.

Har läst National Geografic som vid frösta anblicken verkade yttersd tråkig då huvudtemat var kloningen av mammutar (som inte är mitt personliga huvudtema). Den visade sig dock ha något vettigt att förmedla när jag bläddrat mig förbi mammutarna. I en artikel hittade jag något mycket tänkvärt,(jag tänker inte citera, speciellt inte ut National Geografic eftersom jag då bara skulle framstå som en pretentiös jävel med mycket litet utrymme för utövandet av det som kallas kreativt tänkande) det stod något i stil med (min tolkning) att ur vår synvinkel, den mycket lilla grupp i världen som är rik och priveligierad och har möjlighet och samvete att resa till jordens mest avlägsna hörn så är modernisering av dessa områden något fult. Vi vill inte att människorna på dessa platser skall utvecklas i takt med övriga samhällen för att få bättre och mer upplysta liv, vi vill helst behålla dem som små "kulturella zoo". Det fick mig att känna mig en aning skyldig, lite skamsen och ganska ledsen. Självklart finns det andra sanningar och teorier, men denna fick mig att stanna upp ett ögonblick..

Sedan lyckades jag fånga den senare halvan av "Eternal sunshne of the spotless mind" som alltid är lika bra..Blir lika berörd gång efter gång.. Inga omänskligt vackra och framgångsrika människor, bara det att"Clementine" hinner med grönt, blått och rött hår (alla färgena med tillhörnade utväxt) genom filmen gör i alla fall att jag slipper känna mig ovanligt ful och kufisk.

Nu skall jag plöja mig vidare mot sömnen, stoppa näsan i den mycket! sövande tingest till bok som ligger på mitt nattygsbord..Abend!

Det är en mycket besynnerlig känsla, liknar inget jag kännt förut. Måhända det är en känsla som endast kan komma ur det faktum att jag inom en snar framtid kommer att flytta hemifrån. Och om allt går som planerat så är de för alltid, jag kommer alltås inte att flytta hem igen, kommer aldrig mer bo med mina föräldrar, kommer aldrig mer få vara en del av den så självklara trygghet som jag varit i 20 år. Det är inte helt igenom en angenäm känsla, en aning skräckblandad.
   Självklart är den här förändringen något av det häftigaste jag kan tänka mig, att äntligen få vara min egen person, att helt och hållet få ta vara på mig själv. Jag tror att jag är lite av en självständighetsjunkie, bara blotta tanken på att jag skall få betala hela mitt leverne själv, att jag skall laga min egen mat och köra min egen bil till jobbet får det att bubbla i bröstet, fan vad härligt! Det känns som jag under hela min uppväxt har blivit uppfostrad till detta, att jag hela tiden, både medvetet och omedvetet, strävat efter att kunna ta hand om mig själv, betala mina räkningar och själv betsämma mig för att "näe, idag skall jag nog ta och hänge mig åt dekadensens ädla konst och smälla i mig en halv bag- in box" och sedan i stillhet ta konsekvenserna dagen efter.

Jag har rotat fram min gamla kista, min gamla bokhylla, köpt gamla örngott (dock rena och fräscha!) på Myrorna, har övertagit några gamla trasmattor från min kära farmor samt snott några gamla avlagda badlakan av min högt aktade mor. Och vad vill jag säga med detta? Jo, att min ekonomi inte är som den än gång varit och att inbakat i min självständighetsuppfostran fick lite snålhet på köpet.Punkt. Och för att dessutom vara lite präktig och korrekt så vill jag även nämna att jag sparar på moder jords resurser.

Jahopp, nu har både den materiella och den emotionella aspekten av denna flytten printats ned. Självklart har inte allt som rör sig där uppe tagit sig ut genom mina fingrars rörelser på tangentbordet, det finns så mycket mer. Men vem vill blottlägga hela sin tankeverksamhet så att vem som helst kan titta, peta och påpeka? Nej, nu får det vara nog. Jag ger mig.

I förrgår klippte jag av håret. Jag klippte dock inte själv. Det gjorde en kvinna som såg ut som en blandning av Kristina Lugn och Cousin It i Familjen Addams, men trots detta något tvivelaktiga utseense så var hon både mycket duktig och trevlig. Det var en fascinerande känsla när hon skar av flätan. Och nu känner jag mig lättare än någonsin..

Det pratas om att leva i nuet. Men inte fan är det så lätt när frmatiden ter sig så mycket intressantare..Visst är det mer grönt på andra sidan,som Timbuktu sjunger. Alltid vill man någonstans, till någon plats, konkret eller i medvetandet där saker och ting är lite mer som man vill ha det just för tillfället. Olycklig, är då frågan? Nej då, inte det minsta, mycket tacksam över allt det fina och trevliga runt omkring, tacksam över dagen och dess solsken, att jag får vara frisk och att jag har generositet och kärlek omkring mig (kliché, men sant!). Faktum är att jag känner det som att små gubbar eller tanter hoppar omkring inuti mig och ropar "var lycklig"!

Jag förmodar att det är tiden av ungdom då man längtar framåt, till nya mål, "allt är möjligt", en förhållandevis kort period. Sedan, jag har sett det allt för tydligt, är tiden som passerat det som människan längtar och trånar efter, tiden då "allt var möjligt". Ja, vi spenderar uppenbarligen många år av våra liv genom att längta efter något, på att vänta. Det är lite synd. Vi borde leva lite mer i nuet. Mycket svårt.   

Skål och välkommna!
Idag känner jag mig gammal. Inte så att jag har ont någonstans, inte heller känner jag av urinläckage, håravfall eller senilitet. Det är faktiskt en helt okej känsla, måhända lite underlig men inte helt oangenäm. Jag tror att denna något aha-upplevelseartade insikt poppade upp igår.. Jag insåg att jag inom loppet av några veckor träffat tre nya tjejer på jobbet, alla unga, kanske i min ålder eller något yngre..trodde jag! Men icke, dessa personer var minst två år äldre än mig, men ändå kände jag mig gammal. Jag försöker inte måla upp mig själv som ovanligt mogen vis eller livserfaren, nej, bara lite äldre än mina verkliga år. 
   Kanske har jag smittats av min mormor som säger att det är så skönt att bli gammal för då behöver man inte bry sig om något  man inte vill bry sig om längre. Kanske har jag omedvetet anammat den livsstilen för att slippa avlägsna varje hårstrå på min kropp, för att inte alltid behöva ursäkta mig och vara alla till lags? Ja, vem vet, detta kanske bara är något underligt infall, mycket möjligt då jag drabbas av dessa några gånger om året.. 
  
Nu skall jag gå och hämta posten, ett sant gammelnöje! Tjong i medaljongen!

Idag vaknade jag innan åtta, jag kände mig pigg och ganska ensam. För att få en glimt av någon i familjen skyndade jag upp och bytte några ord med Emil innan han gick till bussen. Det är ensamt att gå hemma på dagarna när man inte behövs på jobbet.. Ibland är det någon hemma, någon man kan byta några dyrbara meningar med, även om det bara är några få. Jag brukar inte klaga, brukar hänge mig åt den ibland hatade optimismen mest jämt. Det har inte lyckats så bra de senaste dagarna. Jag har gjort saker som jag tycker om, fikat, promenerat, pratat, yogat, planterat blommor..men när jag är färdig med de där sakerna så vill jag känna mig nyttig, jag vill arbeta! Komma hem och få lov att vara trött. Hur står man ut att varken arbeta eller studera under en längre period? Jag har varit hemma lite mer än en månad, arbetat lite men håller nog ändå på att tappa förståndet.. Jag går här och saknar, ibland min mamma ibland nåon annan, nästan alltid någon eller något. Men det är ju faktiskt bara mitt liv, bara jag som kan göra något åt hur det ser ut, det är jag som håller i spakarna. Bara att styra! Fan, nu skall jag gå och sällskapa lite med mina vänner katten, tv:n och boken.